Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Jag vaknade klockan 5 imorse av oerhörd smärta. Låg och grät ett par timmar
och insåg att jag inte kommer kunna ta mig till jobbet en dag som denna. När
jag fick i mig smärtstillande, lyckades jag somna om och nu sitter jag här. Nu
känns det lite bättre, men det gör fortfarande ont i själen. Jag vill inte låta så
dramatisk. Jag skäms över att göra det. Jag vet att det finns de som upplever
så mycket värre ting än mina missfall, mina små sorger, min oerhörda längtan,
mina löjliga hormonkurer och mina ständiga besvikelser... men vem är det som
sätter gränserna för hur man ska må och känna i olika situationer? Det är alltid
bara man själv.

Ingen annan.