Forskning
Jag har ständig kontakt med kunniga doktorer, doktorer jag litar på och doktorer som
verkar veta vad de pratar om. De kan svara på mina frågor och svaren är konkreta.
Men hur lätt är det att bli hjälpt hela vägen på minst 150-mils avstånd? Jag känner inte
att jag får den hjälp jag behöver här. Jag får bara vänta och vänta och när jag väl har
väntat färdigt, får jag inga vettiga svar i allla fall. Med tanke på det, har jag oerhörd tur att
vi inom släkt- och bekantskapskrets har "tillgång" till dessa kapaciteter, även om det är
på håll. Den dagen vi har provat allt kommer vi prova ytterligare lite till, genom att förflytta
oss för en tid. Vi ska bara lyckas på ett eller annat sätt. Vi kommer att lyckas.
Jag fick äntligen efter ett halvår börja med samtal hos en specialist på fertilitetskliniken
för att ventilera mina tankar någon merstans än hos min familj, mina vänner, här och hos
min älskade F (tack för att du står ut med mig). Första samtalet varade i 20 minuter. Jag
fick ett recept i min hand, sömntabletter för att slippa vakna 20 gånger per natt. Man fun-
gerar inte som människa efter att ha haft det så i ett halvår. Tabletterna var i princip ound-
vikliga, men 20-minuters samtalstid, är det ett skämt? Nästa samtal är imorgon och vi ska
"prata" vidare om min situation och med allra största sannolikhet kommer jag att lämna
rummet med ett nytt recept i handen. Medicin som hon redan vid första mötet nämnde
och tyckte att jag skulle må bra av. Jag rådfrågade en expert i Tyskland via min moster.
Han tyckte att det var ett stort nonsens att skriva ut sådan medicin när man är i full gång
att försöka skaffa bebis och det här är medicin man skriver ut på rullande band till gravida
kvinnor i Sverige. Det fanns så otroligt mycket negativa aspekter med denna medicin, att
jag hade hört tillräckligt när han hade kommit halvvägs. Skillnaderna är så groteskt stora
vad gäller forskning kring behandlingar, receptbelagda mediciner och så vidare. Jag
förstår att forskning kan skilja sig åt beroende på var man befinner sig, men att det ska
vara en skillnad stor som natt och dag, det verkar inte riktigt ok. Elller är jag ensam om att
tycka det?
Vad gör jag nu då? Jag väntar på svar från den tyska experten (doktor/forskare/farma-
kolog) för att se om det finns någon medicin som kan lindra min ständiga oro, utan att
det ska påverka bebisen jag förhoppningsvis inom en snar framtid kommer att bära på.
Vi älskar varandra, vi kämpar tillsammans och vi kommer att lyckas.
verkar veta vad de pratar om. De kan svara på mina frågor och svaren är konkreta.
Men hur lätt är det att bli hjälpt hela vägen på minst 150-mils avstånd? Jag känner inte
att jag får den hjälp jag behöver här. Jag får bara vänta och vänta och när jag väl har
väntat färdigt, får jag inga vettiga svar i allla fall. Med tanke på det, har jag oerhörd tur att
vi inom släkt- och bekantskapskrets har "tillgång" till dessa kapaciteter, även om det är
på håll. Den dagen vi har provat allt kommer vi prova ytterligare lite till, genom att förflytta
oss för en tid. Vi ska bara lyckas på ett eller annat sätt. Vi kommer att lyckas.
Jag fick äntligen efter ett halvår börja med samtal hos en specialist på fertilitetskliniken
för att ventilera mina tankar någon merstans än hos min familj, mina vänner, här och hos
min älskade F (tack för att du står ut med mig). Första samtalet varade i 20 minuter. Jag
fick ett recept i min hand, sömntabletter för att slippa vakna 20 gånger per natt. Man fun-
gerar inte som människa efter att ha haft det så i ett halvår. Tabletterna var i princip ound-
vikliga, men 20-minuters samtalstid, är det ett skämt? Nästa samtal är imorgon och vi ska
"prata" vidare om min situation och med allra största sannolikhet kommer jag att lämna
rummet med ett nytt recept i handen. Medicin som hon redan vid första mötet nämnde
och tyckte att jag skulle må bra av. Jag rådfrågade en expert i Tyskland via min moster.
Han tyckte att det var ett stort nonsens att skriva ut sådan medicin när man är i full gång
att försöka skaffa bebis och det här är medicin man skriver ut på rullande band till gravida
kvinnor i Sverige. Det fanns så otroligt mycket negativa aspekter med denna medicin, att
jag hade hört tillräckligt när han hade kommit halvvägs. Skillnaderna är så groteskt stora
vad gäller forskning kring behandlingar, receptbelagda mediciner och så vidare. Jag
förstår att forskning kan skilja sig åt beroende på var man befinner sig, men att det ska
vara en skillnad stor som natt och dag, det verkar inte riktigt ok. Elller är jag ensam om att
tycka det?
Vad gör jag nu då? Jag väntar på svar från den tyska experten (doktor/forskare/farma-
kolog) för att se om det finns någon medicin som kan lindra min ständiga oro, utan att
det ska påverka bebisen jag förhoppningsvis inom en snar framtid kommer att bära på.
Vi älskar varandra, vi kämpar tillsammans och vi kommer att lyckas.
Kommentarer
Trackback
