Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Orkar knappt hålla ögonen öppna. Satte mig på bussen 7:21 imorse
för att vara på sjukhuset 7:30. Idag var det dags för ett blodprov jag inte
tidigare tagit. Jag blev ombedd att stanna kvar en stund för att vänta in
doktorn som ville växla ett par ord med mig. Hon hade förhastat sig och
inte tänkt på att denna klinik har andra rutiner än andra, och att de inte
behandlar patienter varje månad med den medicin jag fått tidigare.
Varannan månad är tydligen det optimala. Jag bröt ihop i korridoren,
tårarna kunde inte sluta rinna. Jag orkar inte vänta ytterligare en evighet
på att komma närmare målet. En månad känns som en evighet. Det är
snart två år sedan vår resa mot ett litet mirakel började och jag har sedan
dess varit gravid tre gånger. Att bli gravid var inga problem, men jag blev
det bara med hjälp av en rad olika mediciner. Vill därför inte vara utan,
vill känna att det händer något varje månad, inte varannan! Det konstiga
är att det nog finns lika många åsikter och rutiner som det finns läkare
på denna jord. Det finns en person jag litar på till hundra procent och
alltid lyssnar på. Doktorn i Slovakien som gjort min utredning. Jag ringde
honom på mobilen idag och frågade artigt ifall jag störde. Nejdå, sa han,
jag jobbar bara, fråga på du =) Han förstod inte alls dessa konstiga rutiner,
han tappar nog förtroendet för svensk sjukvård mer och mer för varje gång
jag ringer honom. Han tyckte det var helt ok att fortsätta behandlingen som
vanligt. Skulle det inte hända något inom sex månader, kan vi ta ett
uppehåll på 2-3 månader. Som tur är har jag recept kvar hemma som jag
kan utnyttja och förhoppningsvis ordna resten på annat håll. Varför ska det
behöva vara så svårt och mekaniskt? Det är just vad det är. Vi känner oss
som en fabrik för tillverkning av bebisar.
Jag önskar att allt det här vore lättare...