Första mötet
Tiden rinner iväg, precis som Donau gör det under våra fötter när vi står
på en av min vackra födelsestads alla broar. Dagen då vi träffades för
tre år sedan börjar närma sig och jag vill därför komma med en något
förkortad version av F:s och mitt första möte. Ni som känner mig och har
följt min gamla blogg, kan ju låta bli att läsa om det är för tjatigt... :)
på en av min vackra födelsestads alla broar. Dagen då vi träffades för
tre år sedan börjar närma sig och jag vill därför komma med en något
förkortad version av F:s och mitt första möte. Ni som känner mig och har
följt min gamla blogg, kan ju låta bli att läsa om det är för tjatigt... :)
Det var en vacker och kall vinterdag. Jag hade varit sjuk i nästan två
veckor och kände mig allmänt låg och sliten. Kände inte för något alls,
men blev övertalad att gå ut på lördagskvällen... en liten stund kunde ju
inte skada... Ett par drinkar med tjejkompisarna skulle säkert liva upp
stämningen lite i alla fall. Visst är det oftast så, att när man har för höga
förväntningar, blir det sällan som man tänkt sig... men när man känner
sig som risigast och humöret är på botten och lyckas trots allt pallra sig
ut i vimlet, blir allt genast mycket roligare? :)
Med andra ord, man borde bara leva och ta allt som det kommer... inte
planera alldeles för mycket, utan lära sig något mer om vad spontanitet
innebär... Seg och yr som jag var, gick jag virrigt omkring på en av stans
innekrogar med någon god drink i handen. Jag såg en och samma kille
glida förbi ett par gånger, men mer med det var det inte... var inte riktigt
på det humöret... satte mig ner en stund för att prata med en killkompis
och plötsligt, bums, sitter den där omtalade killen mitt framför näsan på
mig. Han satt på ett litet sidobord, och sa: "Ursäkta att jag stör din flickvän"
till vännen som satt bredvid mig... och fick ett artigt svar tillbaka: "Det är
ingen fara, vi är bara vänner" :)
Det var där det hela började... dagen då jag träffade min nuvarande
sambo och fästman... Han dök upp från ingenstans, helt oväntat...
F, den charmige killen från Värmland, världens mest godhjärtade och
underbara människa. Att han dessutom har en dragningskraft som jag
sugs med av, som av en kraftfull vind, gör inte saken mindre perfekt.
Den långe mörkhårige killen med den perfekta kroppen som tittade på
mig med de blå mystiska ögonen under luggen... luggen som lätt föll ner
i hans fina anlete... jag var inte mottaglig för mycket den kvällen, men den
här personen tog mig med storm... från första stund... Vem kunde den
kvällen ha anat att vi idag skulle sitta här tillsammans, bo i samma stad,
äga en lägenhet tillsammans, vara förlovade och jobba på att bli en liten
familj? Han gör mig så glad "bara" genom att finnas...
Som med allt annat här i världen, kan man inte ta något för givet... utan ta
vara på det fina i nuet och hoppas på att få behålla lyckan för all framtid...
Och så ska det bara förbli...
Den där första kvällen skiljdes vi åt väldigt abrubt, utan att bestämma något..
Han hade fått mitt nummer tidigare under kvällen. Jag gav honom det för att
han skulle kunna hitta mig om jag hade varit en av de tjejerna som kommer
med den klassiska bortförklaringen: "jag kommer snart, jag ska bara..." och
sen går de sin väg... men det ingick definitvt inte i mina planer... det va något
med denne F från första början, som jag drogs till... något väldigt storartat...
kunde inte sluta tänka på honom... men gjorde inte något åt det, då jag håller
fast vid mina principer... :) ...och så en dag, en alldeles vanlig vardag, när jag
precis hade svalt sista biten av den goda pizzan på favoritpizzerian, hörde han
av sig... :)
Det känns som att det var meningen att vi skulle träffas... ni som känner till
hela hostorien vet vad jag menar :)
Älskar dig
veckor och kände mig allmänt låg och sliten. Kände inte för något alls,
men blev övertalad att gå ut på lördagskvällen... en liten stund kunde ju
inte skada... Ett par drinkar med tjejkompisarna skulle säkert liva upp
stämningen lite i alla fall. Visst är det oftast så, att när man har för höga
förväntningar, blir det sällan som man tänkt sig... men när man känner
sig som risigast och humöret är på botten och lyckas trots allt pallra sig
ut i vimlet, blir allt genast mycket roligare? :)
Med andra ord, man borde bara leva och ta allt som det kommer... inte
planera alldeles för mycket, utan lära sig något mer om vad spontanitet
innebär... Seg och yr som jag var, gick jag virrigt omkring på en av stans
innekrogar med någon god drink i handen. Jag såg en och samma kille
glida förbi ett par gånger, men mer med det var det inte... var inte riktigt
på det humöret... satte mig ner en stund för att prata med en killkompis
och plötsligt, bums, sitter den där omtalade killen mitt framför näsan på
mig. Han satt på ett litet sidobord, och sa: "Ursäkta att jag stör din flickvän"
till vännen som satt bredvid mig... och fick ett artigt svar tillbaka: "Det är
ingen fara, vi är bara vänner" :)
Det var där det hela började... dagen då jag träffade min nuvarande
sambo och fästman... Han dök upp från ingenstans, helt oväntat...
F, den charmige killen från Värmland, världens mest godhjärtade och
underbara människa. Att han dessutom har en dragningskraft som jag
sugs med av, som av en kraftfull vind, gör inte saken mindre perfekt.
Den långe mörkhårige killen med den perfekta kroppen som tittade på
mig med de blå mystiska ögonen under luggen... luggen som lätt föll ner
i hans fina anlete... jag var inte mottaglig för mycket den kvällen, men den
här personen tog mig med storm... från första stund... Vem kunde den
kvällen ha anat att vi idag skulle sitta här tillsammans, bo i samma stad,
äga en lägenhet tillsammans, vara förlovade och jobba på att bli en liten
familj? Han gör mig så glad "bara" genom att finnas...
Som med allt annat här i världen, kan man inte ta något för givet... utan ta
vara på det fina i nuet och hoppas på att få behålla lyckan för all framtid...
Och så ska det bara förbli...
Den där första kvällen skiljdes vi åt väldigt abrubt, utan att bestämma något..
Han hade fått mitt nummer tidigare under kvällen. Jag gav honom det för att
han skulle kunna hitta mig om jag hade varit en av de tjejerna som kommer
med den klassiska bortförklaringen: "jag kommer snart, jag ska bara..." och
sen går de sin väg... men det ingick definitvt inte i mina planer... det va något
med denne F från första början, som jag drogs till... något väldigt storartat...
kunde inte sluta tänka på honom... men gjorde inte något åt det, då jag håller
fast vid mina principer... :) ...och så en dag, en alldeles vanlig vardag, när jag
precis hade svalt sista biten av den goda pizzan på favoritpizzerian, hörde han
av sig... :)
Det känns som att det var meningen att vi skulle träffas... ni som känner till
hela hostorien vet vad jag menar :)
Älskar dig
Kommentarer
Postat av: Ida
vad underbart detta låter.
ibland spelar ödet en stor roll i ens liv. =)
Grattis till tre år tillsammans och låt oss hoppas att det blir många många mångar år till tillsammans och att ni snart kommer få er efterlängtade familj.
Kram Ida
Trackback
