Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Jag har sedan fjärde klass vetat inom vilket område jag
vill jobba. Jag har sedan urminnes tider älskat att finnas
till för andra, lyssnat, stöttat och försökt ge råd så gott det
går. Det har alltid varit min passion och jag har på något
sätt alltid haft en tendens att dra till mig människor som
behövt någon typ av stöttning. Ingenting har egentligen
förändrats. Jag gör precis samma sak nu. Stöttar, lyssnar,
ger råd, finns till. Jag ser det inte som mitt arbete, trots att
det faktiskt är det. Det är min livsstil. Det är sådan jag är.
Och jag gör det mer än gärna.

Jag har under de senaste två åren fått så mycket positiv
respons av eleverna genom både blommor och fina ord.
Idag var en sådan dag. Jag har varit synligt ledsen de
senaste dagarna och tjejerna vet om hela min historia
kring mina missfall. En av tjejerna kom fram till mig och
sa: "Du ser ledsen ut, jag vill inte att du ska
vara det, jag blir orolig för dig då." Hon kom
närmare, gav mig en klapp på axeln och en kram. Idag,
det första hon gör när hon kommer till skolan på morgonen,
är att gräva djupt ner i väskan efter något till mig.
Hon sträcker fram handen och i den håller hon ett fint kort.

Jag citerar:
"Hej B!
Ville bara säga att inget barn i
hela världen skulle ogilla dig
som mamma =) <3, du är den
mest glädjespridande och
gulligaste människa jag träffat
på länge.
Du är så omtänksam och jag
blir jätteglad av att vara med
dig =) Önskar dig all lycka <3"

Att få höra det här är som balsam för själen. Det gör mig
så otroligt glad.

Ses imorgon.