Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Eller kanske dumt att säga att jag är sjuk, för det är jag inte, men jag springer
hos doktorn flera gånger i veckan och det känns som att jag blir tömd på blod
varje gång... tur att jag är van vid nålar av allt stickande jag måste utöva på mig
själv... men min historia kan ni redan, F däremot brukar aldrig behöva gå till
doktorn, bara om han är riktigt dålig och det är just det han är nu. Stackars plutt
har ont i övre delen av magen, stressmage om jag får gissa, inte att leka med,
men de ska forska vidare med hjälp av ultraljud om ett par veckor för att förhopp-
ningsvis få ett vettigt svar. Ganska komiskt faktiskt, "om ett par veckor..." Vänta lite
nu, hur vet de att han kommer att ha ont då, eller att han inte redan sökt akut hjälp
vid den tidpunkten? Han söker väl hjälp för att han har ont NU! Inte om två veckor!
Blir inte förvånad längre...
Nästa vecka är alltså min arbetsmyra sjukskriven. Hoppas det hjälper att få vila
ut och dra ner smärtan med hjälp av tabletter. Jobbigt för honom. Han trivs verk-
ligen med sitt arbete, trots att förutsättningarna kan vara något hårda ibland med
långa och intensiva dagar.

Häromkvällen när jag var extra ledsen och inte ens orkade hålla ögonen öppna
efter allt gråt, hade jag fått veta ytterligare en negativ faktor som sätter käppar i
hjulet på vår redan tillräckligt krokiga resa mot det efterlängtade målet.
Bara att fortsätta hoppas...

Ska försöka sova nu... tårarna är på väg igen... samma tid nästan varje kväll...
varför kan jag inte få stopp på dem? Jag försöker tänka på att det finns människor
med värre problem... men jag kan inte förhindra tårarna att rinna...