Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Idag har jag haft en sån dag som är mer välbehövlig än vad man tror. Fler såna dagar borde finnas med i planeringen med jämna mellanrum under årets lopp. Nu är jag en person som vanligtvis har väldigt svårt att sitta still, men är för tillfället helt slut på grund av den ihållande förkylningen.
En liten återblick tillbaka till 2008, F firade Jul med min familj och mig för första gången. Det kändes hur bra som helst. Underbart att få dela med sig av sina barndomsminnen till den man älskar. Det blev en något annorlunda upplevelse för honom tror jag :) Men klart han fick ha med lite av den egna traditionen på Julbordet. Ville ju inte att han skulle behöva gå och lägga sig hungrig på natten. På Juldagen skulle vi egentligen båda åka norrut för att hälsa på F:s familj, men jag stannade hemma på grund av den begynnande hormonkuren och för att hårt festande var det sista jag kände för i det läget. För mig blev det lugna hemmakvällar och en och annan alkoholfri drink på en av stans innekrogar med vänner. Den 28:e bar det iväg, hoppade av i Karlskoga, familjen fortsatte till Sälen och jag blev kvar med F och hans familj ett par dagar.Som vanligt blev jag sjuk andra dagen och hade sällskap med kudden i princip resten av tiden. Halvdan satte jag mig i bilen med F på Nyårsafton för att åka upp till Sälen. Efter några kurer bestående av Panodil, Bafucin och Ovitrin mådde jag lite bättre. Nyårsafton blev en mysig kväll och likaså resten av vistelsen. Jag vågade mig upp i backen och åkte slalom efter att mamma och F övertalade mig. Såg riktigt komisk ut i backen antar jag, men roligt hade jag :)
När det var dags att åka hem stod båda bilarna still. -25 var lite väl mycket för de stackars motorerna, men startkablar hittades och som tur var fick vi till slut alla brumma hemåt via ett vackert vinterland.


Det finaste jag har. Tack för att du finns.