Fika med familjen
Nu har jag de två tyngsta dagarna på jobbet bakom mig. Jag har suttit med i en utvecklingsgrupp de senaste två månaderna. Idag ägde presentationen av vårt förslag rum. Är alltid väldigt nervös inför den här typen av tillställningar, men det gick som tur var bra.
Är trött mest hela tiden nu, tur att jag har ett jobb som jag är otroligt engagerad i och trivs med.
Tog bussen hem till familjen efter avslutad dag, för att senare ta oss in till stan allihop för en fika bestående av Bruschetta och ett glas rött. Riktigt mysigt. Inte ofta jag lyckas få tummen ur och hitta på något en veckodag då tröttheten för det mesta hindrar mig, men idag kämpade jag emot och följde med. Synd att F inte var med, men han tränade hårt inför utomhussäsongen istället han :)
Imorse ringde jag barnmorskan (som jag nämnde i förra inlägget) för att boka in den första tiden hon föreslog och jag frågade samtidigt om det var någon sorts rutin att kalla patienter till uppföljningsmöte ca ett halvår efter ett missfall... Jag antog ju självklart att så inte var fallet, men ville veta vad de hade att säga till sitt försvar. "Jag ber om ursäkt men vi har haft så mycket att göra på sistone att vi har glömt bort dig..."
Vad tycks? Är detta ens mänskligt i ett land som Sverige? Jag tycker inte det.
Nu ska jag bädda ner mig, läsa en stund och sen sväva in i drömmarnas värld.
Är trött mest hela tiden nu, tur att jag har ett jobb som jag är otroligt engagerad i och trivs med.
Tog bussen hem till familjen efter avslutad dag, för att senare ta oss in till stan allihop för en fika bestående av Bruschetta och ett glas rött. Riktigt mysigt. Inte ofta jag lyckas få tummen ur och hitta på något en veckodag då tröttheten för det mesta hindrar mig, men idag kämpade jag emot och följde med. Synd att F inte var med, men han tränade hårt inför utomhussäsongen istället han :)
Imorse ringde jag barnmorskan (som jag nämnde i förra inlägget) för att boka in den första tiden hon föreslog och jag frågade samtidigt om det var någon sorts rutin att kalla patienter till uppföljningsmöte ca ett halvår efter ett missfall... Jag antog ju självklart att så inte var fallet, men ville veta vad de hade att säga till sitt försvar. "Jag ber om ursäkt men vi har haft så mycket att göra på sistone att vi har glömt bort dig..."
Vad tycks? Är detta ens mänskligt i ett land som Sverige? Jag tycker inte det.
Nu ska jag bädda ner mig, läsa en stund och sen sväva in i drömmarnas värld.
Kommentarer
Trackback
