Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Grät som ett litet barn igår kväll. Jag har så ont av sprutorna, får blåmärken och stora
bulor på magen och benen. Fick tröst av en stor mysig famn innan det var dags att
sova. Måste nog maila doktorn och be om en liten förändring i medicineringen trots
att  jag fortfarande har 100 sprutor kvar på balkongen.
Idag är jag inte lika gråtmild, men humöret svänger en del. Jag kan inte riktigt förklara
känslan jag upplever de här dagarna. Tror inte det bara handlar om alla hormoner
jag får, sorgen efter förra årets tre missfall springer ifatt mig ibland... Måste tänka
positivt. Tro mig, jag försöker. Försöker varje dag. Men den oändligt starka längtan
efter en liten gör inte saken bättre. Jag bär med mig alla dessa tankar dygnet runt.
Skulle vilja ha något annat att klamra mig fast vid ett litet tag. Något annat att
koncentrera mig på. Men vad? Vad är lika fantastiskt som att få tillföra en liten individ
till världen tillsammans? Finns det något som ens är i närheten så underbart? :(
Ska inte fortsätta att skriva i samma anda i det här inlägget i alla fall. Vill inte att
tårarna ska infinna sig ytterligare en kväll...

Nu ska jag lägga mig i den konstgjorda dubbelsängen på vardagsrumsgolvet.
Alltid trevligt att ändra nattsömnsmiljö :)

Ses imöra