Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Veckan började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Tidig, mörk och kall morgon, knappt vaken och väldigt hungrig sjönk jag ner i en mjuk soffa på ett tidigt möte. Jag sträcker mig efter tekoppen i hopp om att piggna till lite och vad händer då? En känsla av tusen knivhugg i nacken får mig att stelna. Sådärja. Nu var den låst. Nackspärr, hej och välkommen. Jag vet hur begränsad jag blir när jag lyckas få det en gång i halvåret. Har svårt att sitta, stå, ligga... och vad återstår då? Sväva? Badkar har vi tyvärr inte, flyta kan jag alltså inte heller. Igår morse när jag var på ett läkarbesök för en koll efter monsterkuren (allt såg bra ut, bara att fortsätta processen och leva på hoppet som vanligt) fick jag recept på stark smärtlindring innehållande kodein som får en att sova jättegott. Perfekt när man ska vara på alerten en hel arbetsdag. Fnittrig, snurrig, trött... hög som ett hus kände jag mig och smärtan gav inte med sig. Doktorn som egentligen inte har med nackregionen att göra tyckte lite synd om mig och mina robotliknande rörelser, därför tyckte hon att det var lika bra att hjälpa mig med det hon kunde i alla fall. Smärtan nådde sin topp igår natt, jag flämtade var tionde minut, det fanns inte någon sida jag kunde ligga på utan att gråta av det onda... *snyft*. På jobbet idag var det fortfarande illa, jag gick runt med en värmd geléklump på axeln hela dagen och försökte så gott jag kunde när rulltårta och småfrallor skulle bakas.
Imorgon ska spektaklet smakas av.

C ya.