Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Farfar var en underbar person, älskad av alla. Vi saknar honom mycket och pappa
saknar nog honom allra mest. Livet är verkligen orättvist. Varför fick han inte vara
kvar vid livet? Det funderar jag ofta på, trots att det har gått 16 år! Tårarna rinner
fortfarande varje gång jag är på kyrkogården och "hälsar på honom". Pappa hade
honom som sin förebild och han kände sig sedd, hörd och älskad. Det syns på
bilden (pappa som ung till vänster) och jag är så ledsen för pappas skull att han
inte fick ha kvar honom här längre ='( Du finns i våra hjärtan farfar.

Ett starkt minne jag har är när farfar och jag satt och tittade på tv och såg en film
där ett bröllop utspelade sig. Då sa han: "När du blir stor kommer du gifta dig med
en jättebra man och jag tror att han kommer heta ......... i efternamn."  Han bara sa
så, det kom från ingenvart, som en liten spådom... och han hade så rätt så, i alla
fall om namnet och godheten =) ...vår förlovning är ju ett litet steg närmare giftermål,
alltså nästan tre rätt =)


-Pappa och farfar-