Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Igår förmiddag fick jag skjuts till Kvinnoklinikens jourmottagning för att
ta några prover som behövde tas just en lördagförmiddag. Personalen
skulle vara beredda på att ta emot mig mellan klockan 10 och 12 enligt
doktorns mail. Tysthet och lugn härskade där jag gick, mina steg ekade
i sjukhuskorridoren.
Varje gång jag befinner mig på sjukhusplan, tänker jag för mig själv att
det är en arbetsplats jag någon gång i framtiden skulle vilja ha. Jag har
sådan respekt för människor som finns till för att hjälpa andra, att rädda
liv måste medföra en av de mäktigaste känslor man kan uppleva.
Jag känner mig för det mesta trygg när jag är i doktorers händer... men
på sistone har jag tappat förtroendet för sjukvården något oerhört som
ni redan vet... det är synd, för jag förknippar fortfarande sjukhus med
ordet trygghet.
Gårdagens händelse var bara en liten bagatell, inget att hänga upp sig
på... inte efter mina erfarenheter... men jag funderar ändå på vilka all-
varliga följder det skulle kunna medföra för andra patienter?
Till saken:
Personalen tittade på mig som om jag precis hade landat med ett ufo
från Mars. "Jaha, så du ska lämna ett blodprov, vänta ett ögonblick, vi
hjälper dig alldeles strax." Efter ett litet tag ställde jag mig upp för att
fråga dem om det möjligtvis skulle hjälpa om de fick min patientbricka?
Det skulle vara bra fick jag som svar. Efter ytterligare en stund fick jag
följa med och bli stucken... men bara ett rör togs? Vad jag vet skrev dok-
torn att det skulle göras två olika prover. Jag sa till och det dubbelkol-
lades en extra gång. Som jag trodde, ett prov till skulle tas, då fick jag
snällt slänga upp andra armen.
Jag anklagar inte någon specifik person. Jag tror på att systemen inte
är så bra synkroniserade mellan olika avdelningar... men är det verkli-
gen mitt ansvar att hålla reda på vilka prover som ska tas? Och är det
verkligen mitt ansvar att sitta dygnet runt och söka information på nätet
kring min diagnos?
Häromdagen, när jag hittade denna enda klinik i Malmö som ägnar sig
lite extra åt trombosbenägenhet, slängde jag iväg ett mail till doktorn för
att informera om detta. Det jag fastnar vid när jag ögnar igenom den info
jag hittar är det här:
"Homozygoter (bärare av två av dessa sällsynta variantanlag) utvecklar
tidig atheroskleros och har en kraftigt ökad trombosbenägenhet, fr.a. på
artär sidan. Dödsfall pga cerebral ischämi eller hjärtinfarkt inträffar vid
mycket tidig ålder. Av denna anledning har många studier över sam-
bandet mellan MTHFR varianterna och trombosrisk eller kardiovaskulär
sjuklighet utförts."
I mina öron låter det ganska allvarligt och uppenbarligen tyckte doktorn
detsamma. Jag får som svar att det självklart kommer att tas kontakt
med denna klinik för vidare utredning (Även om det egentligen inte är det
jag är i behov av, jag har ju redan allt jag behöver veta från utredningen
utomlands, men skulle vilja känna mig trygg även här med doktorer som
vet vad det hela handlar om) och jag får även frågan ifall jag har fått komma
till någon trombosexpert här i min hemstad? De har varit medvetna om min
diagnos i över ett halvår och jag har vid ett flertal tillfällen bett om att få komma
till en trombosexpert, men varje gång har det känts som att prata till en vägg...
När jag nu fick frågan, fick jag mig ett gott skratt... Så nu är det minsann dags?
Om det fortfarande kommer att stå still här hemma efter att ha träffat en expert,
kan jag eventuellt bli remitterad vidare till Malmö. Och detta får jag veta nu?
Efter ett halvår? Efter att ha tillbringat hundratals timmar framför den här j-a
burken? Är allt detta verkligen MITT ansvar?
Ibland undrar jag var eller hos vem felet ligger...