50%
När vi var på morfars kalas, dök även doktorn som har gjort utredning på mig upp.
Han var helt förtvivlad över vår situation och över att jag än en gång hade fått miss-
fall. Vi kom fram till att jag skulle ge en eventuell provrörsbefruktning en chans (be-
roende på hur mina provsvar kommer att se ut). Han föreslog även en lugnande
tablett som mormor sedan skrev ut och morfar hämtade ut åt mig. Doktorn sa att
det nästan är ett mirakel att jag ändå är såpass pigg och glad utåt sätt efter det
senaste året. Han bad mig även att skaffa mig en sjukvårdsförsäkring i Slovakien
som går på 30 Euro i månaden. En provrörsbefruktning kostar då ca 1000 Euro
(11000 SEK) vilket är betydligt billigare än hemma i Sverige.
Egentligen förstod han inte varför IVF överhuvudtaget var ett alternativ, då mitt
problem ju inte är att bli gravid, utan att behålla det lila livet i magen. Men han
förstod att jag ville prova på alla tänkbara möjligheter och det ökar ju på chan-
serna en aning att de faktiskt väljer ut de bästa äggen och de bästa spermierna.
Det som även kan vara ett alternativ är att ta ytterligare ett steg till Tjeckien, där
man dessutom innan IVF tar reda på ifall det lilla ägget har ärft min blodpropps-
benägenhet eller inte. Det är nämligen 50%:s risk att barnet i min mage ärver
min Trombofili och därmed "förgör" sig själv, eftersom det lågmolekylära hepa-
rinet inte går över till fostret genom placentan. Det heparinet som gör det, är
skadligt för fostret. Warfarin är ett sådant exempel. Det vi alltså "strävar" efter är
att barnet inte ska ärva min Trombofili, då ökar chanserna till att lyckas. Han fors-
kar vidare i detta ämne och försöker med hjälp av sina kollegor hitta en lösning
på hur man skulle kunna tillföra ett lågmolekylärt heparin till fostret utan att det tar
skada av det. Men det är förstås en forskning som antagligen sträcker sig ett
antal år framåt i tiden.
Min tredje graviditet utvecklades som den skulle, vilket antagligen innebar att
barnet inte hade ärft Trombofilin av mig, men istället fick jag ett hematom som
kvävde graviditeten. Snacka om otur. Med andra ord är det bara att fortsätta
försöka tills man lyckas pricka rätt. Jag föddes ju frisk och kry trots att jag antag-
ligen hade trombofilin redan i mammas mage. Allt går, bara man fortsätter att
kämpa!
Den här gången var doktorn väldigt noga med att jag nästa gång SKA ta Proges-
terontillskott oavsett vad de här säger åt mig att göra och jag SKA lägga mig rak-
lång i sängen. Här vägrar de mig nämligen Progesterontabletter, för det ingår inte
i deras rutin, de struntar i hur det fungerar i andra länder och de tar helt enkelt inte
till sig någon kunskap utifrån. Lite tråkigt och konservativt tycker jag, speciellt då de
inte har någon vettig förklaring till varför. Och då måste jag förtydliga att det är lands-
tinget som vägrar mig tabletterna, inte den privata vården... kan det återigen handla
om ekonomi kanske? Bara en tanke...
Att jag håller mig fast vi landstinget är för att det är där specialisterna finns och
det är där IVF-behandlingen kommer att göras om allt går som det ska... det
negativa är ju bara det, att det inte går att påverka dem åt något håll alls! De måste
följa sina regler till punkt och pricka även om de själva kanske tycker att en del regler
inte är något att jubla över.
Allt detta bör man göra (sålänge man inte har några bevis på negativ effekt) för att
prova allt man inte har provat tidigare, oavsett hur små, stora, obefintliga eller be-
fintliga chanserna är för att lyckas.
Han var helt förtvivlad över vår situation och över att jag än en gång hade fått miss-
fall. Vi kom fram till att jag skulle ge en eventuell provrörsbefruktning en chans (be-
roende på hur mina provsvar kommer att se ut). Han föreslog även en lugnande
tablett som mormor sedan skrev ut och morfar hämtade ut åt mig. Doktorn sa att
det nästan är ett mirakel att jag ändå är såpass pigg och glad utåt sätt efter det
senaste året. Han bad mig även att skaffa mig en sjukvårdsförsäkring i Slovakien
som går på 30 Euro i månaden. En provrörsbefruktning kostar då ca 1000 Euro
(11000 SEK) vilket är betydligt billigare än hemma i Sverige.
Egentligen förstod han inte varför IVF överhuvudtaget var ett alternativ, då mitt
problem ju inte är att bli gravid, utan att behålla det lila livet i magen. Men han
förstod att jag ville prova på alla tänkbara möjligheter och det ökar ju på chan-
serna en aning att de faktiskt väljer ut de bästa äggen och de bästa spermierna.
Det som även kan vara ett alternativ är att ta ytterligare ett steg till Tjeckien, där
man dessutom innan IVF tar reda på ifall det lilla ägget har ärft min blodpropps-
benägenhet eller inte. Det är nämligen 50%:s risk att barnet i min mage ärver
min Trombofili och därmed "förgör" sig själv, eftersom det lågmolekylära hepa-
rinet inte går över till fostret genom placentan. Det heparinet som gör det, är
skadligt för fostret. Warfarin är ett sådant exempel. Det vi alltså "strävar" efter är
att barnet inte ska ärva min Trombofili, då ökar chanserna till att lyckas. Han fors-
kar vidare i detta ämne och försöker med hjälp av sina kollegor hitta en lösning
på hur man skulle kunna tillföra ett lågmolekylärt heparin till fostret utan att det tar
skada av det. Men det är förstås en forskning som antagligen sträcker sig ett
antal år framåt i tiden.
Min tredje graviditet utvecklades som den skulle, vilket antagligen innebar att
barnet inte hade ärft Trombofilin av mig, men istället fick jag ett hematom som
kvävde graviditeten. Snacka om otur. Med andra ord är det bara att fortsätta
försöka tills man lyckas pricka rätt. Jag föddes ju frisk och kry trots att jag antag-
ligen hade trombofilin redan i mammas mage. Allt går, bara man fortsätter att
kämpa!
Den här gången var doktorn väldigt noga med att jag nästa gång SKA ta Proges-
terontillskott oavsett vad de här säger åt mig att göra och jag SKA lägga mig rak-
lång i sängen. Här vägrar de mig nämligen Progesterontabletter, för det ingår inte
i deras rutin, de struntar i hur det fungerar i andra länder och de tar helt enkelt inte
till sig någon kunskap utifrån. Lite tråkigt och konservativt tycker jag, speciellt då de
inte har någon vettig förklaring till varför. Och då måste jag förtydliga att det är lands-
tinget som vägrar mig tabletterna, inte den privata vården... kan det återigen handla
om ekonomi kanske? Bara en tanke...
Att jag håller mig fast vi landstinget är för att det är där specialisterna finns och
det är där IVF-behandlingen kommer att göras om allt går som det ska... det
negativa är ju bara det, att det inte går att påverka dem åt något håll alls! De måste
följa sina regler till punkt och pricka även om de själva kanske tycker att en del regler
inte är något att jubla över.
Allt detta bör man göra (sålänge man inte har några bevis på negativ effekt) för att
prova allt man inte har provat tidigare, oavsett hur små, stora, obefintliga eller be-
fintliga chanserna är för att lyckas.
Kommentarer
Trackback
