Ord
Helgen blev någorlunda bra trots omständigheterna. Vet inte hur bra det är för mitt
psyke, men jag har försökt att packa in mina känslor i en liten låda och gjort en hård
knut med ett tjockt rep runtom för att inte riskera att oväntat behöva drabbas av allt det
negativa. Det förändrar inte något egentligen, men att jag redan har haft tre missfall
och att det fjärde skedde så tidigt, gör det hela lite lättare för mig.. känns lite skräm-
mande faktiskt, att känna sig så "lugn" som jag ändå gör nu. Det är nog bara kroppen
som försöker skydda sig från ett nytt sammanbrott, för att inte negativt påverka chan-
serna för en ny graviditet. Jag har bestämt mig för att vi kommer att få ett mirakel, även
om resan dit är lång och svår...
I lördags efter akutbesöket kände jag inte för att sitta hemma och låta tankarna förgöra
mig. Det var då jag tog fram "lådan" och slängde den längst in i garderoben. Jag före-
slog för F att vi skulle ta oss in till stan, umgås lite och ha folk runtomkring. Det var en
bra idé. Skönt att skingra tankarna något...
Dagen efter spelade F match för andra gången samma helg och jag kände inte för att
sitta ensam. Mamma och pappa åkte jag till, där en festmåltid väntade serverad. Oxfilé,
pommes, bearnaisesås och sallad. Smaskigt var det =) F blev lite ledsen över att han
missade en rejäl köttmåltid. Menmen, det blir nog åtminstone ett par goda middagar
i Bratislava till helgen, inte minst på morfars 85-årskalas på lördag =)
Idag har jag varit på samtal på fertilitetskliniken och tagit blodprov inför ett eventuellt
beslut om en IVF-behandling... nu är det bara att hoppas att mina provsvar kommer
vara ok. Är så otroligt rädd...
Idag är det fem dagar sen mitt missfall satte igång och jag har väldigt ont i magen.
Hoppas att det går över snart... de bad mig annars att komma in akut igen... hur mycket
jag än tycker om sjukhus, börjar jag bli så otroligt trött på allt det här... speciellt då det
aldrig för något gott med sig. Men jag kommer kämpa ända till dagen D, kämpa tills
vi lyckas!
psyke, men jag har försökt att packa in mina känslor i en liten låda och gjort en hård
knut med ett tjockt rep runtom för att inte riskera att oväntat behöva drabbas av allt det
negativa. Det förändrar inte något egentligen, men att jag redan har haft tre missfall
och att det fjärde skedde så tidigt, gör det hela lite lättare för mig.. känns lite skräm-
mande faktiskt, att känna sig så "lugn" som jag ändå gör nu. Det är nog bara kroppen
som försöker skydda sig från ett nytt sammanbrott, för att inte negativt påverka chan-
serna för en ny graviditet. Jag har bestämt mig för att vi kommer att få ett mirakel, även
om resan dit är lång och svår...
I lördags efter akutbesöket kände jag inte för att sitta hemma och låta tankarna förgöra
mig. Det var då jag tog fram "lådan" och slängde den längst in i garderoben. Jag före-
slog för F att vi skulle ta oss in till stan, umgås lite och ha folk runtomkring. Det var en
bra idé. Skönt att skingra tankarna något...
Dagen efter spelade F match för andra gången samma helg och jag kände inte för att
sitta ensam. Mamma och pappa åkte jag till, där en festmåltid väntade serverad. Oxfilé,
pommes, bearnaisesås och sallad. Smaskigt var det =) F blev lite ledsen över att han
missade en rejäl köttmåltid. Menmen, det blir nog åtminstone ett par goda middagar
i Bratislava till helgen, inte minst på morfars 85-årskalas på lördag =)
Idag har jag varit på samtal på fertilitetskliniken och tagit blodprov inför ett eventuellt
beslut om en IVF-behandling... nu är det bara att hoppas att mina provsvar kommer
vara ok. Är så otroligt rädd...
Idag är det fem dagar sen mitt missfall satte igång och jag har väldigt ont i magen.
Hoppas att det går över snart... de bad mig annars att komma in akut igen... hur mycket
jag än tycker om sjukhus, börjar jag bli så otroligt trött på allt det här... speciellt då det
aldrig för något gott med sig. Men jag kommer kämpa ända till dagen D, kämpa tills
vi lyckas!
Kommentarer
Trackback
