Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Idag har alla gymnasieskolor i stan studiedag och vi i personalen
har tid för annat att pyssla med. Är så otroligt trött, så trött. Gör ont
att behöva ta sig upp från sängen. Somnade kl 19 igår, var vaken
någon timme mellan 22:30 och 23:30 och sen sov jag som en gris
igen (F:s ord, jag hade föredragit prinsessa). Gick ändå upp tidigt,
så tidigt att jag hinner sitta här och äta frukost och läsa Aftonbladet
en liten stund...

Nu kallar plikten.
Bäst att rusa.
Ha en bra dag på jobbet plutt.

Grät som ett litet barn igår kväll. Jag har så ont av sprutorna, får blåmärken och stora
bulor på magen och benen. Fick tröst av en stor mysig famn innan det var dags att
sova. Måste nog maila doktorn och be om en liten förändring i medicineringen trots
att  jag fortfarande har 100 sprutor kvar på balkongen.
Idag är jag inte lika gråtmild, men humöret svänger en del. Jag kan inte riktigt förklara
känslan jag upplever de här dagarna. Tror inte det bara handlar om alla hormoner
jag får, sorgen efter förra årets tre missfall springer ifatt mig ibland... Måste tänka
positivt. Tro mig, jag försöker. Försöker varje dag. Men den oändligt starka längtan
efter en liten gör inte saken bättre. Jag bär med mig alla dessa tankar dygnet runt.
Skulle vilja ha något annat att klamra mig fast vid ett litet tag. Något annat att
koncentrera mig på. Men vad? Vad är lika fantastiskt som att få tillföra en liten individ
till världen tillsammans? Finns det något som ens är i närheten så underbart? :(
Ska inte fortsätta att skriva i samma anda i det här inlägget i alla fall. Vill inte att
tårarna ska infinna sig ytterligare en kväll...

Nu ska jag lägga mig i den konstgjorda dubbelsängen på vardagsrumsgolvet.
Alltid trevligt att ändra nattsömnsmiljö :)

Ses imöra

När jag har lite tid för mig själv, sitter jag oftast och funderar väldigt mycket.
Jag diskuterar med mig själv, i tysthet förstås.
Somnade i soffan förut när jag skulle se på film, Filmen var nog inte så
gripande. Vaknade av att det var lite kallt och av en rejält hungrig mage.
Jag slängde ihop en enkel men ack så god middag, pasta med keso och
välstekt bacon.
Jag längtar till helgen, fick en väl genomtänkt och romantisk julklapp av min
älskade sambo, en skön weekend i Malmö på fyrstjärnigt hotell. Det är
dessutom min helg. Jag får bestämma allt vi ska göra. Och då menar F
ALLT :)
Sitter här och drömmer mig bort. Var inte längesen vi var bortresta, kom
hem från en skidresa i början av den här månaden, men jag älskar att
göra saker med F...  att få dela all glädje med honom.
Om ett par veckor, när skolorna har sportlov och jag ju har äran att jobba
på en, ska vi ta en kortvecka i min födelsestad. Vi flyger på Alla Hjärtans
Dag och vi blir nog några fler från min familj på samma resa. Jag är så
rädd för att flyga, men jag vill så gärna ta mig snabbt till alla vackra platser
på denna jord att jag måste övervinna rädslan varje gång. Hoppas att F
får ta två lediga dagar. Vill så gärna ha med honom. Sist var det så tomt
utan dig, det blev en hel del fest för min del ihop med mina barndoms-
vänner, kan ju vara bra att hinna med sådant också, men jag har kommit
in i en fas i livet där sådant inte är så viktigt längre. Finns så mycket annat
jag vill uppleva. F sa för någon vecka sen: "F*n vad längesen det var jag var
i BA (i somras) vi måste åka dit snart igen." Han börjar kunna staden utan
och innan och är stolt över det, det märks :) Det är sådant som gör mig glad,
sådant som får mig att le...

Tror det blev 3-3 i matchen... och snart kommer den omtalade hem. Ska
nog krypa ner.

Söta drömmar

Kom hem i skaplig tid efter jobbet idag. F fick jag bara
se i några minuter innan han rusade iväg som en oljad
blixt för att hinna till en viktig match. LHC-FBK.
Får se vad jag får står ut med för humör ikväll...
Nu ska jag fortsätta med att stoppa i mig en massa
choklad och se någon bra film.

Naschle... dä du ;)

Tänkte att det kanske skulle vara roligt att lägga upp lite bilder
på vårt hem som jag är så stolt över. De här bilderna har i och
för sig hängt med ett tag, gamla bloggen, Facebook osv... de
börjar bli något inaktuella med tanke på att jag tycker om att 
byta gardiner, blommor, dekorationer mm... men gillar de här,
så här är de :)

Nu ska det här sovas! :)
Dobru noc

Så rolig kan en lördag vara. Men idag är det faktiskt ombytta roller, F är full av energi och det är han som utför allt arbete här hemma. Han springer runt som en vessla, diskar, avlägsnar Juldekorationer, förbereder tvätten och en massa mer. Så skönt att slippa, jag är väldigt seg idag.
Kom nyss hem efter en fika med stora lillebror. Brukar aldrig pallra mig iväg till stan en lördag mitt på dagen, hur trevligt det än är, men måste nog införa den vanan, helgen känns så mycket längre och mer givande när man har många järn i elden. Man träffar alltid en massa folk man känner, som man antingen inte har tid att träffa i den tunga vardagen eller så är en del helt enkelt helgvänner :) ...och jag med min översociala sida är i sjunde himlen när man har lite aktivitet i tillvaron :)
I övrigt väntar jag på att ytterligare ett steg i "processen" ska infinna sig idag, om det blir så, stannar vi hemma ikväll. Annars blir det att umgås med lite vänner och eventuellt förflytta oss till stadens kärna närmare midnatt.
Nu ska jag nog ta tag i lite städ ändå... det är alltid jag som gör det, men jag med mitt ständigt dåliga samvete över allt och ingenting sitter här nu och känner mig dum över att jag inte "hjälper till"...

Ska jag följa trenden och flytta till blogspot? Vilket dilemma...

Hemma efter en skön dag. Som vanligt jobbat, en kort men dubbelt så hektisk dag. När man tror att man har lagt upp dagen alldeles perfekt och att man säkert kommer att kunna följa schemat till punkt och pricka, får man känna på raka motsatsen ganska omgående. Mycket spring (för min del), många samtal, hög turbulens i den lilla gruppen under de få timmarna. Och vet ni? Jag tror att det är då jag trivs som bäst, när jag känner att jag lever.
Första bästa bussen in till stan för att träffa min yngre lillebror, som även han börjar bli stor :) Riktigt roligt att umgås på tu man hand lite då och då över en god fika. Återupplevde lite gamla minnen genom att beställa en Cola Float till lillebror, ett par sådana gled ner på vår gymnasietid A, eller vad säger du? :)
Efter det tog jag en snabbsväng hem för att senare sätta mig på bussen igen och möta mamma, för att med henne och lillebror storhandla. Precis som varje fredag. Ikväll skulle vi mumsa i oss toasts till vår traditionella myskväll och Let´s dance. Mitt i programmet kom den äldre lillebrodern förbi med sin söta flickvän, som jag för övrigt fick träffa för första gången. En snäll tjej verkar det vara, glad för din skull bro ;)
Fredrik kom instormades i sin Färjestadtröja, yrvaken efter sin powernap, utan strumpor och med håret spretandes åt alla håll... mitt lilla charmtroll :) Han hann också träffa lillebrors tjej för första gången, innan paret rusade iväg ut i vintermörkret... vi mötte pappa när vi kom utanför dörren. Han hade vägarna förbi F:s jobb tidigare under dagen, då blev min plutt glad :)
Nu är vi hemma, jag är fullständigt utmattad och sängen lockar oerhört mycket idag... men somnar väl säkert inte förrän sent då F precis har landat i soffan och laddat upp med lite gott inför en hockeynatt... kan inte rå för det, men jag kan bara inte sova ordentligt när han sitter uppe om nätterna... menmen, man kan nog vänja sig vid det mesta.
Ska bli skönt att sova ut imorgon, jag är trots allt ingen morgonmänniska, likt förbannat står alarmet på 6:20 vareviga dag... och snart är det dags för sommartid... tjoho vad pigg jag kommer att vara :) ...men jag klagar inte, trivs man på jobbet, tar det inte emot lika mycket att behöva lämna den stora varma sängen på morgnarna... nä, nu var det dags att låta mina tunga ögonlock få vila...

Nighty night, don´t let the bedbugs bite.

P.S. Tack mami att man kan prata med dig om allt och att du alltid bevarar hemligheter...
...och Pluttis... Jag älskar dig.

Tycker om torsdagar. En rolig dag på jobbet och det är dessutom nära till helg.
Vareviga morgon åker jag hemifrån 7:41, byter buss, trängs, halvsover och ser
samma gamla vanliga trötta människor på väg till sina arbetsplatser, skolor
eller vad vet jag. Själva turen till jobbet avskyr jag, men väl på plats är jag super-
nöjd med tillvaron. Dagen börjar med småprat, mailkoll, göra frukost till våra
tjejer, tända så många stearinljus jag bara kan för att öka myshetsfaktorn och
avnjuta en kopp te. Efter det är det oftast full rulle, dagarna går så otroligt fort,
har inget att klaga på vad gäller mitt arbete (peppar peppar), inte så konstigt att
tiden flyger iväg.
Nu är det kväll, jag är lagom trött för att snart kunna tillåta mig själv att inta vågrät
position.
Längtar i smyg tills F kommer hem, hade egentligen tänkt att avlägsna mig från
vår mysiga lilla lya ikväll, med tanke på att han är iväg och tränar och dessutom
lider av "dåligt-humör-bacillen" för tillfället... och det gillar inte "frugan" B sörru...
...men jag blev kvar här hemma, sittandes vid datorn och sneglandes på den
lilla söta skogsödlan Maggie som för övrigt i denna stund låter en stor fluga sitta
på sitt stackars lilla huvud... men snart säger det nog bara gap och slick så är
problemet löst :)

Veckan började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Tidig, mörk och kall morgon, knappt vaken och väldigt hungrig sjönk jag ner i en mjuk soffa på ett tidigt möte. Jag sträcker mig efter tekoppen i hopp om att piggna till lite och vad händer då? En känsla av tusen knivhugg i nacken får mig att stelna. Sådärja. Nu var den låst. Nackspärr, hej och välkommen. Jag vet hur begränsad jag blir när jag lyckas få det en gång i halvåret. Har svårt att sitta, stå, ligga... och vad återstår då? Sväva? Badkar har vi tyvärr inte, flyta kan jag alltså inte heller. Igår morse när jag var på ett läkarbesök för en koll efter monsterkuren (allt såg bra ut, bara att fortsätta processen och leva på hoppet som vanligt) fick jag recept på stark smärtlindring innehållande kodein som får en att sova jättegott. Perfekt när man ska vara på alerten en hel arbetsdag. Fnittrig, snurrig, trött... hög som ett hus kände jag mig och smärtan gav inte med sig. Doktorn som egentligen inte har med nackregionen att göra tyckte lite synd om mig och mina robotliknande rörelser, därför tyckte hon att det var lika bra att hjälpa mig med det hon kunde i alla fall. Smärtan nådde sin topp igår natt, jag flämtade var tionde minut, det fanns inte någon sida jag kunde ligga på utan att gråta av det onda... *snyft*. På jobbet idag var det fortfarande illa, jag gick runt med en värmd geléklump på axeln hela dagen och försökte så gott jag kunde när rulltårta och småfrallor skulle bakas.
Imorgon ska spektaklet smakas av.

C ya.

Jag kan inte annat än att ständigt återkomma till livets hemska orättvisa.
Mår inte så bra dessa dagar. Hormonerna tar över hela min kropp, själ,
min personlighet, jag blir någon annan, någon jag inte känner igen och
inte vill vara. Samtidigt som jag så gärna vill vara detta monster, då det
är meningen att det ska leda oss tilll livets mirakel.
Jag behöver inte läsa biverkningarna på bipacksedeln före första tabletten
och leta febrilt efter symptom jag säkert har drabbats av... jag har alla
biverkningar som finns. Jag vet det utan att läsa.
Illamående, yrsel, sömnproblem, trötthet, synstörningar, nervositet,
depression, blodvallningar... det är bara förnamnet till hur jag känner mig
just nu. Jag vet att det finns värre problem, människor som mår sämre
och mitt lilla banala problem är väl som en droppe i havet för många...
men den smärtan jag upplevt de tre gånger är stor. I alla fall för mig.
Och jag vill inte uppleva den mer. Vill lyckas.
Det har pågått i snart två år. Det här är något som tynger mitt hjärta och
ibland gör det så ont att jag inte vill annat än att gråta i vår stora säng med
täcket över mig. Men jag måste vara stark. Jag måste ju kämpa vidare för
att en vacker dag lyckas. Men hur lätt är det? Jag gör allting rätt, jag lever
rätt, jag äter det man ska, undviker det som är mindre bra. Jag tar alltid
det säkra före det osäkra... och så möter jag ständigt personer som gnäller
över sina barn, blivande mammor som missköter sina graviditeter genom
att dricka, röka, knarka, äta fel, strunta i vitamintillskott och allt vad det kan
vara... och de får barn friska som nötkärnor. Jag är glad för deras skull och
för att de har det så lätt att uppnå detta underbara... och jag önskar dem all
lycka... men hur kan det vara så otroligt orättvist? :´(

Lördagen bestod av städning, hockey med ett gäng Slovaker och Tjecker
och sist men inte minst en trevlig kväll med F över ett par drinkar, med
filosoferande kring livet och med lite bra musik i bakgrunden.
Som jag skrev i tidigare inlägg åkte vi senare på kvällen in till staden by
night för att ändra miljö en liten stund.
De som känner mig, vet hur viktigt jag tycker det är att prata... prata lite till,
och så lite till utöver det. Det fick jag göra igår :) Och då trivs jag verkligen
som fisken i vattnet.

Tillbaka till hockeyn igen... eftersom svensk Elitseriehockey har en del av
mina landsmän i sina trupper, tänkte vi att vi som kommer från samma
trakter skulle vara en egen liten klack :) Det blev fyra slovaker, en tjeck och
min svensk/slovak ;)
Sen om våra fina flaggor syntes någonstans däruppe är ett annat problem...
men man får väl hoppas att de i ögonvrån kunde syna sina färger och känna
sig hedrade :)

Japp, snart ska bara Du och jag in till stan en liten sväng och se
om allt står rätt till... :)
...efter att blandat lite goda drinkar och haft en trevlig pratstund... :)
Ses senare...

Min sambo älskar djur. Speciellt akvarier och terrarier ligger honom varmt om hjärtat. Är man dessutom händig, kan man bygga sig en hel vägg med ett 700-litersakvarium.
Det här är vårt lilla väggakvarium, där vattensalamandrarna Helmut&Holger bor. Fråga mig inte varför de heter så... :)
Maggie har vi också, hon är en skogsödla... men var lite kamera-/blixtskygg idag.
Stackars vår vovve Bella med överutvecklad jaktinstinkt blir alldeles hispig av alla djur...
Snart kan vi öppna ett zoo ;)

Godnatt.

Just nu är jag bara otroligt ledsen. Det föds så många oönskade bebisar överallt och hela tiden. Det görs så många aborter överallt... hela tiden. Min längtan efter att bli mamma är så stark. När blir det verklighet?

Idag har jag haft en sån dag som är mer välbehövlig än vad man tror. Fler såna dagar borde finnas med i planeringen med jämna mellanrum under årets lopp. Nu är jag en person som vanligtvis har väldigt svårt att sitta still, men är för tillfället helt slut på grund av den ihållande förkylningen.
En liten återblick tillbaka till 2008, F firade Jul med min familj och mig för första gången. Det kändes hur bra som helst. Underbart att få dela med sig av sina barndomsminnen till den man älskar. Det blev en något annorlunda upplevelse för honom tror jag :) Men klart han fick ha med lite av den egna traditionen på Julbordet. Ville ju inte att han skulle behöva gå och lägga sig hungrig på natten. På Juldagen skulle vi egentligen båda åka norrut för att hälsa på F:s familj, men jag stannade hemma på grund av den begynnande hormonkuren och för att hårt festande var det sista jag kände för i det läget. För mig blev det lugna hemmakvällar och en och annan alkoholfri drink på en av stans innekrogar med vänner. Den 28:e bar det iväg, hoppade av i Karlskoga, familjen fortsatte till Sälen och jag blev kvar med F och hans familj ett par dagar.Som vanligt blev jag sjuk andra dagen och hade sällskap med kudden i princip resten av tiden. Halvdan satte jag mig i bilen med F på Nyårsafton för att åka upp till Sälen. Efter några kurer bestående av Panodil, Bafucin och Ovitrin mådde jag lite bättre. Nyårsafton blev en mysig kväll och likaså resten av vistelsen. Jag vågade mig upp i backen och åkte slalom efter att mamma och F övertalade mig. Såg riktigt komisk ut i backen antar jag, men roligt hade jag :)
När det var dags att åka hem stod båda bilarna still. -25 var lite väl mycket för de stackars motorerna, men startkablar hittades och som tur var fick vi till slut alla brumma hemåt via ett vackert vinterland.


Det finaste jag har. Tack för att du finns.

Ett nytt år, nya möjligheter. Klyschigt. Jag vet. Men ibland måste man kunna plocka fram det gamla traditionella.
2008 var ett händelserikt, underbart, lyckligt, turbulent och sorgligt år. Lite av varje med andra ord.
Lyckligt lottad är jag. Jag har underbara föräldrar, bröder, svärföräldrar och tillhörande svärfamilj, vänner...
och sist men definitivt inte minst, jag har Dig. Mitt allt. Min andra hälft. Det finaste jag har. Det kallar jag för lycka.

Tiden går. Timmarna, dagarna och månaderna rinner bara iväg, lika snabbt som sanden rinner ner för timglasets väggar. Vill utvidga vår lycka med något mer än vår underbara förlovning i våras. Vill att vi blir tre. Att det ska vara så svårt och orättvist. Varför?

Förra året bestod av hormonintag, graviditet, missfall, tårar och depressioner om vartannat. Tre gånger fick jag stå ut. Den senaste gången var värst. Ett pickande hjärta på en liten trecentimetersböna slutade plötsligt slå. Trodde inte att tårarna någonsin skulle sluta rinna.
Det gjorde de. De slutade. De rinner inte mer. Men rädslan för vad som komma skall är oerhörd. Kommer det att hända igen? Är beredd på allt, men hoppas att jag slipper. Inte ens min värsta fiende skulle jag önska detta helvete.

Jag är redo. Vi är redo igen. Och den här gången ska det gå bra.

En nästintill komplett utredning har jag i min hand. Fått veta att jag har två genetiska fel. I Sverige görs ingen utredning förrän man har fått lida tre gånger. Gjorde utredningen utomlands redan efter andra missfallet (det senaste skiljer sig från de två första) har benägenhet att bilda proppar och min kropp har inte tillräckligt stor benägenhet att ta upp det allra viktigaste ämnet för fostrets utveckling i tidigt stadium - folsyra. Vad gör jag åt det då? Sticker mig själv två gånger per dag och knaprar 15 gånger rekommenderat intag folsyra per dag. Forskningen kring den sistnämnda defekten är tyvärr inte tillräckligt utbredd i Sverige än (mer om medfödd Trombofili och den mystiska genetiska defekten MTHFR i ett annat inlägg).

Mycket tankar kretsar i mitt huvud... ofta. Hela tiden faktiskt. det här är en blogg om mig, mitt liv, min vardag, mina tankar, där tankarna i detta skede av mitt liv rör sig mycket kring längtan efter att bli mamma.