Vårt år
Vågar inte säga så egentligen eftersom jag har en tendens att vara lite väl
skrockfull ibland, men det bara känns som att det här året är vårt år, det
har det varit hittills och jag hoppas att det håller i sig!
Ska nu sakta promenera bort till affären och köpa något gott, kopiera lite
papper och skicka iväg viktig post. Kommer snart och om jag orkar, sätter
jag mig och skriver lite mer.
skrockfull ibland, men det bara känns som att det här året är vårt år, det
har det varit hittills och jag hoppas att det håller i sig!
Ska nu sakta promenera bort till affären och köpa något gott, kopiera lite
papper och skicka iväg viktig post. Kommer snart och om jag orkar, sätter
jag mig och skriver lite mer.
Inlagd på US
Har de senaste veckorna inte varit så pigg på att sitta vid datorn några längre stunder
på grund av att jag helt enkelt varit alldeles för svag för det. Kännsbäst att ligga ner för
att slippa yrseln.
I förrgår skulle jag gå ca 300 meter för att ta mig till tandläkaren, det kändes som om
jag gick 3 mil. Det svartnade för ögonen och jag hörde efter ett tag bara mina egna
andetag. Fick totallock för öronen som inte gick att åtgärda på annat sätt än att böja
ner huvudet mellan benen. Hos tandläkaren fick jag ju sitta ner och behövde som tur
var inte genomgå mer än en snabb titt i munnen. Då var det dags att ta sig hem igen
tänkte jag. Jag kom så långt som till närmaste parkbänk ca 50 meter från mottagnin-
gen. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre och ringde F och grät. Min bror M
skulle låna vår bil under dagen och kunde därför hämta mig direkt för att köra mig
raka vägen hem och till sängen.
På kvällen mådde jag bättre och kunde därför ta en liten tripp till stan för att äta
middag och gå på bio med våra vänner T och J. Har blivit tillsagd att försöka röra på
mig lite och börja göra saker i min egen takt när jag orkar, vilket oftast är fram emot
kvällen.
Morgonen därpå skulle F och jag hem till min hemkomna familj som jag hade sett
fram emot att träffa länge :) Men innan vi gick fick jag akut springa in på toaletten för
att kräkas och till min stora förskräckelse kräktes jag blod. När vi kom hem till min
familj ringde jag 1177 för att rådfråga dem om vad jag skulle göra. Akuten omgående
var deras råd! Jaha, tänkte jag, bara att åka. De tog emot mig ganska snabbt, tog en
massa prover och gav mig dropp nästan direkt. Blodtrycket var som jag trodde väldigt
lågt, vilket ju förklarar mitt ständigt snurriga huvud. En kirurg kom för att göra en mängd
standardundersökningar och kom sedan fram till att en gastroskopi skulle göras akut.
Jag flyttades till ett eget rum på kirurgiska akutavdelningen för att vänta. Dels för att man
inte kan utföra undersökningen på annat än fastande mage och dels för att det just den
kvällen stormade in akuta operationsfall hela tiden. Kvällen började närma sig och det
var inte aktuellt att skicka hem mig på grund av mitt låga blodtryck och inte förrän under-
sökningen var gjord. De misstänkte magsår. Så där fick jag ligga och "svälta" och se på
tv som förövrigt bara visade program där folk åt i alla möjliga sammanhang. Har nog
aldrig varit så hungrig i hela mitt liv!
Tillslut föreslog de att F skulle få stanna hos mig över natten och hämtade in en extra-
säng. Kändes så underbart skönt att slippa vara ensam... även om jag ju faktsikt inte är
helt ensam nuförtiden... :) Jag har ju faktsikt en liten i magen som mådde fint trots mina
bravader. Bara att hoppas vidare på att h*n kämpar sig stor och stark :) Jag hoppas och
tror på att det ska gå bra den här gången. Den värsta perioden är ju trots allt förbi med
ett par veckor nu.
Sammanfattningsvis, sjuksköterskorna var hur gulliga somhelst, tittade till mig och gav
mig nytt dropp på natten och på morgonen var det dags att göra gastroskopin som inte
är något jag väldigt gärna gör om igen... Jag visste ju att det var en obehaglig undersök-
ning, men mina kväljningar (som ju är en del av min vardag nu) gick inte att stoppa när
de började trycka ner en slang i strupen på mig. Fick lite lugnande och efter det gick det
bra. De hittade inga magsår men höll fast vid att jag antagligen har haft mina besvär på
grund av den "frätande" medicinen jag stoppar i mig varje dag. En undersökning till hade
varit nödvändig, men förbjuden i mitt tillstånd. Fick därför recept på lite medicin som för-
hoppningsvis skulle dämpa smärtan i magen något och förhoppningsvis slipper jag att
kräkas mer blod.
Efter undersökningen berättade de för mig att jag om två timmar äntligen får äta mat! Efter
24 timmar! :) Ni anar inte hur gott sjukhusmaten smakade i det läget! Jag fick vara kvar till
eftermiddagen för att få mer dropp, eftersom mitt blodtryck fortfarande var superlågt, men
nu är jag hemma och mår mycket bättre! Jag var paniskt rädd för att förlora något kilo
efter att ha behövt svälta, men till min stora förvåning hade jag gått upp två kilo :) Måste
vara något magsikt med dropp :) Kan även bero på att jag säkert fick i mig minst 3 kg
mat hemma hos familjen. Inget slår mammas mat! :)
Tack min kära älskling för att du tog hand om mig på sjukhuset, gjorde mig sällskap och
gav mig stöd bara genom att finnas med hela tiden. Stackars dig fick stå ut med en 1,80
lång säng när du är 1,93, men du klagade inte, du bara låg där och sov på en ultratunn
madrass med träplankor som ville gräva sig in bland revbenen... Tack pluttis. Du är
underbar! ...som vanligt... :)
Tack min älskade familj för att ni bryr er om mig så och tar hand om mig i alla lägen...
mamma som lagar all mat jag tycker om för att göra mig glad :)
Och tack alla gulliga vänner som har skrivit till mig och oroat sig över mig...
Tack
på grund av att jag helt enkelt varit alldeles för svag för det. Kännsbäst att ligga ner för
att slippa yrseln.
I förrgår skulle jag gå ca 300 meter för att ta mig till tandläkaren, det kändes som om
jag gick 3 mil. Det svartnade för ögonen och jag hörde efter ett tag bara mina egna
andetag. Fick totallock för öronen som inte gick att åtgärda på annat sätt än att böja
ner huvudet mellan benen. Hos tandläkaren fick jag ju sitta ner och behövde som tur
var inte genomgå mer än en snabb titt i munnen. Då var det dags att ta sig hem igen
tänkte jag. Jag kom så långt som till närmaste parkbänk ca 50 meter från mottagnin-
gen. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre och ringde F och grät. Min bror M
skulle låna vår bil under dagen och kunde därför hämta mig direkt för att köra mig
raka vägen hem och till sängen.
På kvällen mådde jag bättre och kunde därför ta en liten tripp till stan för att äta
middag och gå på bio med våra vänner T och J. Har blivit tillsagd att försöka röra på
mig lite och börja göra saker i min egen takt när jag orkar, vilket oftast är fram emot
kvällen.
Morgonen därpå skulle F och jag hem till min hemkomna familj som jag hade sett
fram emot att träffa länge :) Men innan vi gick fick jag akut springa in på toaletten för
att kräkas och till min stora förskräckelse kräktes jag blod. När vi kom hem till min
familj ringde jag 1177 för att rådfråga dem om vad jag skulle göra. Akuten omgående
var deras råd! Jaha, tänkte jag, bara att åka. De tog emot mig ganska snabbt, tog en
massa prover och gav mig dropp nästan direkt. Blodtrycket var som jag trodde väldigt
lågt, vilket ju förklarar mitt ständigt snurriga huvud. En kirurg kom för att göra en mängd
standardundersökningar och kom sedan fram till att en gastroskopi skulle göras akut.
Jag flyttades till ett eget rum på kirurgiska akutavdelningen för att vänta. Dels för att man
inte kan utföra undersökningen på annat än fastande mage och dels för att det just den
kvällen stormade in akuta operationsfall hela tiden. Kvällen började närma sig och det
var inte aktuellt att skicka hem mig på grund av mitt låga blodtryck och inte förrän under-
sökningen var gjord. De misstänkte magsår. Så där fick jag ligga och "svälta" och se på
tv som förövrigt bara visade program där folk åt i alla möjliga sammanhang. Har nog
aldrig varit så hungrig i hela mitt liv!
Tillslut föreslog de att F skulle få stanna hos mig över natten och hämtade in en extra-
säng. Kändes så underbart skönt att slippa vara ensam... även om jag ju faktsikt inte är
helt ensam nuförtiden... :) Jag har ju faktsikt en liten i magen som mådde fint trots mina
bravader. Bara att hoppas vidare på att h*n kämpar sig stor och stark :) Jag hoppas och
tror på att det ska gå bra den här gången. Den värsta perioden är ju trots allt förbi med
ett par veckor nu.
Sammanfattningsvis, sjuksköterskorna var hur gulliga somhelst, tittade till mig och gav
mig nytt dropp på natten och på morgonen var det dags att göra gastroskopin som inte
är något jag väldigt gärna gör om igen... Jag visste ju att det var en obehaglig undersök-
ning, men mina kväljningar (som ju är en del av min vardag nu) gick inte att stoppa när
de började trycka ner en slang i strupen på mig. Fick lite lugnande och efter det gick det
bra. De hittade inga magsår men höll fast vid att jag antagligen har haft mina besvär på
grund av den "frätande" medicinen jag stoppar i mig varje dag. En undersökning till hade
varit nödvändig, men förbjuden i mitt tillstånd. Fick därför recept på lite medicin som för-
hoppningsvis skulle dämpa smärtan i magen något och förhoppningsvis slipper jag att
kräkas mer blod.
Efter undersökningen berättade de för mig att jag om två timmar äntligen får äta mat! Efter
24 timmar! :) Ni anar inte hur gott sjukhusmaten smakade i det läget! Jag fick vara kvar till
eftermiddagen för att få mer dropp, eftersom mitt blodtryck fortfarande var superlågt, men
nu är jag hemma och mår mycket bättre! Jag var paniskt rädd för att förlora något kilo
efter att ha behövt svälta, men till min stora förvåning hade jag gått upp två kilo :) Måste
vara något magsikt med dropp :) Kan även bero på att jag säkert fick i mig minst 3 kg
mat hemma hos familjen. Inget slår mammas mat! :)
Tack min kära älskling för att du tog hand om mig på sjukhuset, gjorde mig sällskap och
gav mig stöd bara genom att finnas med hela tiden. Stackars dig fick stå ut med en 1,80
lång säng när du är 1,93, men du klagade inte, du bara låg där och sov på en ultratunn
madrass med träplankor som ville gräva sig in bland revbenen... Tack pluttis. Du är
underbar! ...som vanligt... :)
Tack min älskade familj för att ni bryr er om mig så och tar hand om mig i alla lägen...
mamma som lagar all mat jag tycker om för att göra mig glad :)
Och tack alla gulliga vänner som har skrivit till mig och oroat sig över mig...
Tack
Vacker
Som vanligt halvlåg jag i soffan igår och zappade mellan alla möjliga
kanaler. Stannade till slut på Ellen DeGeneres Show som gästades
av Beyoncé. Ellen önskade en låt som enligt henne är den vackraste
låten hon har hört och får hennes ögon att tåras... Den var vacker och
den fick mig att tänka på dig plutt, speciellt i dessa tider ;)
Tillägnad Dig alltså min älskling.
Älskar Dig.
kanaler. Stannade till slut på Ellen DeGeneres Show som gästades
av Beyoncé. Ellen önskade en låt som enligt henne är den vackraste
låten hon har hört och får hennes ögon att tåras... Den var vacker och
den fick mig att tänka på dig plutt, speciellt i dessa tider ;)
Tillägnad Dig alltså min älskling.
Älskar Dig.
