Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Igår när jag kom hem från jobbet överraskades jag av en härligt
chokladbrun fondvägg i sovrummet. F kom hem tidigare än vanligt
från jobbet och satte igång med målningen. Tycker om att se honom
"in action" :) ...och riktigt snyggt blev det, precis som jag ville ha det.
Jag sa ett par dagar tidigare att jag vill ha en vägg som ser ut som
Marabou mjölkchoklad och det blev verkligen perfekt!
Tack plutt! :)

Nu är det snart fredag igen, otroligt vad snabbt tiden går. Imorgon
slutar jag tidigt, blir nog att slappa på soffan tills jag/vi åker hem till
familjen och har vår traditionella myskväll. På lördagen efter att F
jobbat färdigt för dagen och efter att vi lämnat ifrån oss vovven åker
vi norrut för att fira F:s bror som fyller 40 år. Brukar bli hårda och roliga
kvällar när vi besöker den här lilla trevliga staden :)

Nu ska jag ordna ett kollage till födelsedagsbarnet, laga mat och
sen blir det film när F kommer hem från träningen. Flyga drake blir
det ikväll. (Rekommenderar även den gripande filmen Jakten på
lycka. Den skicklige huvudrollesinnehavaren Will Smith utgör
tillsammans med sin biologiske son Jaden Smith en härlig duo)
som vi såg häromkvällen.

Trevlig kväll!

Nu har jag de två tyngsta dagarna på jobbet bakom mig. Jag har suttit med i en utvecklingsgrupp de senaste två månaderna. Idag ägde presentationen av vårt förslag rum. Är alltid väldigt nervös inför den här typen av tillställningar, men det gick som tur var bra.
Är trött mest hela tiden nu, tur att jag har ett jobb som jag är otroligt engagerad i och trivs med.
Tog bussen hem till familjen efter avslutad dag, för att senare ta oss in till stan allihop för en fika bestående av Bruschetta och ett glas rött. Riktigt mysigt. Inte ofta jag lyckas få tummen ur och hitta på något en veckodag då tröttheten för det mesta hindrar mig, men idag kämpade jag emot och följde med. Synd att F inte var med, men han tränade hårt inför utomhussäsongen istället han :)
Imorse ringde jag barnmorskan (som jag nämnde i förra inlägget) för att boka in den första tiden hon föreslog och jag frågade samtidigt om det var någon sorts rutin att kalla patienter till uppföljningsmöte ca ett halvår efter ett missfall... Jag antog ju självklart att så inte var fallet, men ville veta vad de hade att säga till sitt försvar. "Jag ber om ursäkt men vi har haft så mycket att göra på sistone att vi har glömt bort dig..."
Vad tycks? Är detta ens mänskligt i ett land som Sverige? Jag tycker inte det.

Nu ska jag bädda ner mig, läsa en stund och sen sväva in i drömmarnas värld.

Älskar lugna veckodagskvällar framför teven. Idag är en sådan kväll.
Vi har precis ätit färdigt min hemlagade lasagne och total avslappning
råder i vår tvåa. Har redan gjort iordning mig för sängen, om jag skulle
råka somna i soffan...

Somnade visst inte i soffan, hamnade här igen, och lillebror orsakade
att jag antagligen kommer att sitta här en bra stund till. Han tipsade
mig om Spotify och mailade mig en "invitation" för att kunna göra mig
till ett fulländat musikfreak. Tack lillebror, det var en perfekt idé det här! :)
...så nu blir det nog lite dans i vardagsrummet :) Inte lustigt med all
världens musik ett knapptryck bort :)

En annan sak jag sitter och funderar över såhär på kvällskvisten är
att när jag kom hem idag, låg det för ovanlighetens skull tre kuvert till
bara mig på hallgolvet. Det ena var onödigt, det andra var nödvändigt
och det tredje var i alla fall för mig obegripligt... eller ja, själva innehållet
var väl ganska begripligt, men tycker att det nu börjar bli skrattretande
hur sjukvården på sina håll (inte) fungerar i Sverige.
En barnmorska skrev ungefär detta:
"Hej B.
Beklagar att det inte gick bra med din grav. Enligt Dr XX anteckning
skulle du ha en uppföljning på Spec.mödravården.
Jag har två tider att erbjuda dig..."

För det första, jaha tänkte jag, fem månader har precis passerat
sedan jag var på inskrivning hos denna barnmorska. Ca en vecka
senare upptäcktes att vår bebis hjärta hade slutat att slå. Fick alltså
missfall, genomgick en skrapning osv... Spec.mvc är den avdelningen
jag alltid kommer att bli omhändertagen utav, då jag har en diagnos
som kan medföra vissa komplikationer under en graviditet. Den här
avdelningen måste alltså totalt ha glömt bort mig. Ska jag komma på
ett uppföljningssamtal fem månader efter ett missfall?!! Sitter bara och
småskrattar nu, för jag tycker det låter fullständigt otänkbart och bissart.
Nu kommer jag att tacka ja till en av de två föreslagna tiderna (som
förövrigt ligger en miljon ljusår ifrån varandra), bara för att få träffa
ytterligare en specialist, förhoppningsvis en specialist som kan svara
på alla mina obesvarade frågor... men att jag tackar ja till tiden förändrar
ingenting till det bättre, varken sjukvården eller den stora besvilkelse jag
just nu hyser mot denna instans...

Det finns förstås udantag... tur det.

Nyss hemkommen från Sveriges tredje största stad, Malmö. På den tiden då jag var på topp av min tenniskarriär, för ungefär 10-11 år sedan, tror jag att jag tillsammans med min familj besökte de flesta städer som går att besöka i vårt avlånga land. Men det fanns inte alltid tid för att fördjupa sig i städernas alla trevligheter, det spelades istället match efter match, och därmed var trippen oftast avklarad. Alltså kan jag säga att det var första gången jag var i Malmö "på riktigt". Fick en underbar Julklapp av min älskade sambo, en hotellnatt på ett mysigt hotell i centrala Malmö, med tillhörande aktiviteter, såsom en romantisk middag, shopping och inspektion av alla fina byggnader i samband med en trevlig promenad.
Att komma till en sydsvensk stad ger i alla fall mig känslan av att ha kommit till Europa. Miljön, folket och byggnaderna har en sådan anda tycker jag. Främlingar började prata med oss vid några tillfällen som om vi vore deras vänner.
Pulserande är rätt ord för vad staden var nattetid. Folk, unga som gamla, fyllde restauranger och barer och roade sig säkerligen inpå småtimmarna. Vi begav oss "hemåt" efter middagen, mätta och belåtna. En av oss, måste väl erkänna att det var jag, blev lite trött efter den utsökta maten. Ryggbiff med klyftpotatis, välvispad bearnaisesås, knapriga grillade grönsaker, panacotta, kladdkaka och en flaska rött gjorde verkligen susen.
Efter en skön natts sömn åt vi en rejäl hotellfrukost och gick ut i dimman. Vi tänkte ta en fika på ett Rockcafé som vi upptäckte dagen innan och jag ville ta ytterligare en titt på slutrean i butiken Zara. Men till vår stora besvikelse hade vi kommit till den sovande staden. Allt öppnade kl 12 eller 13 och därmed blev min tanke om att folk roar sig inpå småtimmarna berättigad :)
Blev istället en tur längs hamnen för att försöka hitta Turning Torso, men hur knäppt det än låter, hittade vi inte den omtalade pompösa byggnaden i den tjocka dimman. Ska jag vara riktigt ärlig, hade vi lite bråttom, får bli en annan gång, då Malmö definitivt kommer att besökas igen.



För att ge en närmare förklaring till de sista två bilderna (inte min stil att lägga ut bilder på vad som har inhandlats, menmen, det skadar väl inte), ser man tydligt att det är två klädesplagg (en skjortliknande skapelse av märket Bondelid och en herrskjorta av märket Bläck, båda från MQ) och något mindre tydligt att det är ett av de två badrumsskåpen vi köpte på Lagerhaus.

Tack älsklingsplutt för en underbar helg! :)


Nu ska det snart frossas i McD-mat :)
Bye so long! :)

Jag är sugen på pizza, choklad, saltgurka, hamburgare och kebab.
Listan kan nog göras längre än så. Just nu sitter jag och väntar på
att F ska komma hem från träningen och ha med sig en stor choklad-
kaka i alla fall. Jag vet hur det låter. Nästan som om jag vore gravid
igen. Det är jag inte, men är istället fullproppad med graviditets-
hormoner i sprutform som gör att humöret svänger hysteriskt mycket.
Jaja, nu ska jag sluta klaga, blir ju deprimerad av att läsa det jag
har skrivit, men å andra sidan var det det som var tanken med den
här bloggen. Att få ur mig jobbiga funderingar de stunder när jag
känner mig alldeles för tjatig för att häva ur mig allt i mina nära och
käras sällskap.
Maten är klar och snart är plutt hemma.

Idag har alla gymnasieskolor i stan studiedag och vi i personalen
har tid för annat att pyssla med. Är så otroligt trött, så trött. Gör ont
att behöva ta sig upp från sängen. Somnade kl 19 igår, var vaken
någon timme mellan 22:30 och 23:30 och sen sov jag som en gris
igen (F:s ord, jag hade föredragit prinsessa). Gick ändå upp tidigt,
så tidigt att jag hinner sitta här och äta frukost och läsa Aftonbladet
en liten stund...

Nu kallar plikten.
Bäst att rusa.
Ha en bra dag på jobbet plutt.

Grät som ett litet barn igår kväll. Jag har så ont av sprutorna, får blåmärken och stora
bulor på magen och benen. Fick tröst av en stor mysig famn innan det var dags att
sova. Måste nog maila doktorn och be om en liten förändring i medicineringen trots
att  jag fortfarande har 100 sprutor kvar på balkongen.
Idag är jag inte lika gråtmild, men humöret svänger en del. Jag kan inte riktigt förklara
känslan jag upplever de här dagarna. Tror inte det bara handlar om alla hormoner
jag får, sorgen efter förra årets tre missfall springer ifatt mig ibland... Måste tänka
positivt. Tro mig, jag försöker. Försöker varje dag. Men den oändligt starka längtan
efter en liten gör inte saken bättre. Jag bär med mig alla dessa tankar dygnet runt.
Skulle vilja ha något annat att klamra mig fast vid ett litet tag. Något annat att
koncentrera mig på. Men vad? Vad är lika fantastiskt som att få tillföra en liten individ
till världen tillsammans? Finns det något som ens är i närheten så underbart? :(
Ska inte fortsätta att skriva i samma anda i det här inlägget i alla fall. Vill inte att
tårarna ska infinna sig ytterligare en kväll...

Nu ska jag lägga mig i den konstgjorda dubbelsängen på vardagsrumsgolvet.
Alltid trevligt att ändra nattsömnsmiljö :)

Ses imöra

När jag har lite tid för mig själv, sitter jag oftast och funderar väldigt mycket.
Jag diskuterar med mig själv, i tysthet förstås.
Somnade i soffan förut när jag skulle se på film, Filmen var nog inte så
gripande. Vaknade av att det var lite kallt och av en rejält hungrig mage.
Jag slängde ihop en enkel men ack så god middag, pasta med keso och
välstekt bacon.
Jag längtar till helgen, fick en väl genomtänkt och romantisk julklapp av min
älskade sambo, en skön weekend i Malmö på fyrstjärnigt hotell. Det är
dessutom min helg. Jag får bestämma allt vi ska göra. Och då menar F
ALLT :)
Sitter här och drömmer mig bort. Var inte längesen vi var bortresta, kom
hem från en skidresa i början av den här månaden, men jag älskar att
göra saker med F...  att få dela all glädje med honom.
Om ett par veckor, när skolorna har sportlov och jag ju har äran att jobba
på en, ska vi ta en kortvecka i min födelsestad. Vi flyger på Alla Hjärtans
Dag och vi blir nog några fler från min familj på samma resa. Jag är så
rädd för att flyga, men jag vill så gärna ta mig snabbt till alla vackra platser
på denna jord att jag måste övervinna rädslan varje gång. Hoppas att F
får ta två lediga dagar. Vill så gärna ha med honom. Sist var det så tomt
utan dig, det blev en hel del fest för min del ihop med mina barndoms-
vänner, kan ju vara bra att hinna med sådant också, men jag har kommit
in i en fas i livet där sådant inte är så viktigt längre. Finns så mycket annat
jag vill uppleva. F sa för någon vecka sen: "F*n vad längesen det var jag var
i BA (i somras) vi måste åka dit snart igen." Han börjar kunna staden utan
och innan och är stolt över det, det märks :) Det är sådant som gör mig glad,
sådant som får mig att le...

Tror det blev 3-3 i matchen... och snart kommer den omtalade hem. Ska
nog krypa ner.

Söta drömmar

Kom hem i skaplig tid efter jobbet idag. F fick jag bara
se i några minuter innan han rusade iväg som en oljad
blixt för att hinna till en viktig match. LHC-FBK.
Får se vad jag får står ut med för humör ikväll...
Nu ska jag fortsätta med att stoppa i mig en massa
choklad och se någon bra film.

Naschle... dä du ;)

Tänkte att det kanske skulle vara roligt att lägga upp lite bilder
på vårt hem som jag är så stolt över. De här bilderna har i och
för sig hängt med ett tag, gamla bloggen, Facebook osv... de
börjar bli något inaktuella med tanke på att jag tycker om att 
byta gardiner, blommor, dekorationer mm... men gillar de här,
så här är de :)

Nu ska det här sovas! :)
Dobru noc

Så rolig kan en lördag vara. Men idag är det faktiskt ombytta roller, F är full av energi och det är han som utför allt arbete här hemma. Han springer runt som en vessla, diskar, avlägsnar Juldekorationer, förbereder tvätten och en massa mer. Så skönt att slippa, jag är väldigt seg idag.
Kom nyss hem efter en fika med stora lillebror. Brukar aldrig pallra mig iväg till stan en lördag mitt på dagen, hur trevligt det än är, men måste nog införa den vanan, helgen känns så mycket längre och mer givande när man har många järn i elden. Man träffar alltid en massa folk man känner, som man antingen inte har tid att träffa i den tunga vardagen eller så är en del helt enkelt helgvänner :) ...och jag med min översociala sida är i sjunde himlen när man har lite aktivitet i tillvaron :)
I övrigt väntar jag på att ytterligare ett steg i "processen" ska infinna sig idag, om det blir så, stannar vi hemma ikväll. Annars blir det att umgås med lite vänner och eventuellt förflytta oss till stadens kärna närmare midnatt.
Nu ska jag nog ta tag i lite städ ändå... det är alltid jag som gör det, men jag med mitt ständigt dåliga samvete över allt och ingenting sitter här nu och känner mig dum över att jag inte "hjälper till"...

Ska jag följa trenden och flytta till blogspot? Vilket dilemma...

Hemma efter en skön dag. Som vanligt jobbat, en kort men dubbelt så hektisk dag. När man tror att man har lagt upp dagen alldeles perfekt och att man säkert kommer att kunna följa schemat till punkt och pricka, får man känna på raka motsatsen ganska omgående. Mycket spring (för min del), många samtal, hög turbulens i den lilla gruppen under de få timmarna. Och vet ni? Jag tror att det är då jag trivs som bäst, när jag känner att jag lever.
Första bästa bussen in till stan för att träffa min yngre lillebror, som även han börjar bli stor :) Riktigt roligt att umgås på tu man hand lite då och då över en god fika. Återupplevde lite gamla minnen genom att beställa en Cola Float till lillebror, ett par sådana gled ner på vår gymnasietid A, eller vad säger du? :)
Efter det tog jag en snabbsväng hem för att senare sätta mig på bussen igen och möta mamma, för att med henne och lillebror storhandla. Precis som varje fredag. Ikväll skulle vi mumsa i oss toasts till vår traditionella myskväll och Let´s dance. Mitt i programmet kom den äldre lillebrodern förbi med sin söta flickvän, som jag för övrigt fick träffa för första gången. En snäll tjej verkar det vara, glad för din skull bro ;)
Fredrik kom instormades i sin Färjestadtröja, yrvaken efter sin powernap, utan strumpor och med håret spretandes åt alla håll... mitt lilla charmtroll :) Han hann också träffa lillebrors tjej för första gången, innan paret rusade iväg ut i vintermörkret... vi mötte pappa när vi kom utanför dörren. Han hade vägarna förbi F:s jobb tidigare under dagen, då blev min plutt glad :)
Nu är vi hemma, jag är fullständigt utmattad och sängen lockar oerhört mycket idag... men somnar väl säkert inte förrän sent då F precis har landat i soffan och laddat upp med lite gott inför en hockeynatt... kan inte rå för det, men jag kan bara inte sova ordentligt när han sitter uppe om nätterna... menmen, man kan nog vänja sig vid det mesta.
Ska bli skönt att sova ut imorgon, jag är trots allt ingen morgonmänniska, likt förbannat står alarmet på 6:20 vareviga dag... och snart är det dags för sommartid... tjoho vad pigg jag kommer att vara :) ...men jag klagar inte, trivs man på jobbet, tar det inte emot lika mycket att behöva lämna den stora varma sängen på morgnarna... nä, nu var det dags att låta mina tunga ögonlock få vila...

Nighty night, don´t let the bedbugs bite.

P.S. Tack mami att man kan prata med dig om allt och att du alltid bevarar hemligheter...
...och Pluttis... Jag älskar dig.

Tycker om torsdagar. En rolig dag på jobbet och det är dessutom nära till helg.
Vareviga morgon åker jag hemifrån 7:41, byter buss, trängs, halvsover och ser
samma gamla vanliga trötta människor på väg till sina arbetsplatser, skolor
eller vad vet jag. Själva turen till jobbet avskyr jag, men väl på plats är jag super-
nöjd med tillvaron. Dagen börjar med småprat, mailkoll, göra frukost till våra
tjejer, tända så många stearinljus jag bara kan för att öka myshetsfaktorn och
avnjuta en kopp te. Efter det är det oftast full rulle, dagarna går så otroligt fort,
har inget att klaga på vad gäller mitt arbete (peppar peppar), inte så konstigt att
tiden flyger iväg.
Nu är det kväll, jag är lagom trött för att snart kunna tillåta mig själv att inta vågrät
position.
Längtar i smyg tills F kommer hem, hade egentligen tänkt att avlägsna mig från
vår mysiga lilla lya ikväll, med tanke på att han är iväg och tränar och dessutom
lider av "dåligt-humör-bacillen" för tillfället... och det gillar inte "frugan" B sörru...
...men jag blev kvar här hemma, sittandes vid datorn och sneglandes på den
lilla söta skogsödlan Maggie som för övrigt i denna stund låter en stor fluga sitta
på sitt stackars lilla huvud... men snart säger det nog bara gap och slick så är
problemet löst :)

Veckan började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Tidig, mörk och kall morgon, knappt vaken och väldigt hungrig sjönk jag ner i en mjuk soffa på ett tidigt möte. Jag sträcker mig efter tekoppen i hopp om att piggna till lite och vad händer då? En känsla av tusen knivhugg i nacken får mig att stelna. Sådärja. Nu var den låst. Nackspärr, hej och välkommen. Jag vet hur begränsad jag blir när jag lyckas få det en gång i halvåret. Har svårt att sitta, stå, ligga... och vad återstår då? Sväva? Badkar har vi tyvärr inte, flyta kan jag alltså inte heller. Igår morse när jag var på ett läkarbesök för en koll efter monsterkuren (allt såg bra ut, bara att fortsätta processen och leva på hoppet som vanligt) fick jag recept på stark smärtlindring innehållande kodein som får en att sova jättegott. Perfekt när man ska vara på alerten en hel arbetsdag. Fnittrig, snurrig, trött... hög som ett hus kände jag mig och smärtan gav inte med sig. Doktorn som egentligen inte har med nackregionen att göra tyckte lite synd om mig och mina robotliknande rörelser, därför tyckte hon att det var lika bra att hjälpa mig med det hon kunde i alla fall. Smärtan nådde sin topp igår natt, jag flämtade var tionde minut, det fanns inte någon sida jag kunde ligga på utan att gråta av det onda... *snyft*. På jobbet idag var det fortfarande illa, jag gick runt med en värmd geléklump på axeln hela dagen och försökte så gott jag kunde när rulltårta och småfrallor skulle bakas.
Imorgon ska spektaklet smakas av.

C ya.

Jag kan inte annat än att ständigt återkomma till livets hemska orättvisa.
Mår inte så bra dessa dagar. Hormonerna tar över hela min kropp, själ,
min personlighet, jag blir någon annan, någon jag inte känner igen och
inte vill vara. Samtidigt som jag så gärna vill vara detta monster, då det
är meningen att det ska leda oss tilll livets mirakel.
Jag behöver inte läsa biverkningarna på bipacksedeln före första tabletten
och leta febrilt efter symptom jag säkert har drabbats av... jag har alla
biverkningar som finns. Jag vet det utan att läsa.
Illamående, yrsel, sömnproblem, trötthet, synstörningar, nervositet,
depression, blodvallningar... det är bara förnamnet till hur jag känner mig
just nu. Jag vet att det finns värre problem, människor som mår sämre
och mitt lilla banala problem är väl som en droppe i havet för många...
men den smärtan jag upplevt de tre gånger är stor. I alla fall för mig.
Och jag vill inte uppleva den mer. Vill lyckas.
Det har pågått i snart två år. Det här är något som tynger mitt hjärta och
ibland gör det så ont att jag inte vill annat än att gråta i vår stora säng med
täcket över mig. Men jag måste vara stark. Jag måste ju kämpa vidare för
att en vacker dag lyckas. Men hur lätt är det? Jag gör allting rätt, jag lever
rätt, jag äter det man ska, undviker det som är mindre bra. Jag tar alltid
det säkra före det osäkra... och så möter jag ständigt personer som gnäller
över sina barn, blivande mammor som missköter sina graviditeter genom
att dricka, röka, knarka, äta fel, strunta i vitamintillskott och allt vad det kan
vara... och de får barn friska som nötkärnor. Jag är glad för deras skull och
för att de har det så lätt att uppnå detta underbara... och jag önskar dem all
lycka... men hur kan det vara så otroligt orättvist? :´(

Lördagen bestod av städning, hockey med ett gäng Slovaker och Tjecker
och sist men inte minst en trevlig kväll med F över ett par drinkar, med
filosoferande kring livet och med lite bra musik i bakgrunden.
Som jag skrev i tidigare inlägg åkte vi senare på kvällen in till staden by
night för att ändra miljö en liten stund.
De som känner mig, vet hur viktigt jag tycker det är att prata... prata lite till,
och så lite till utöver det. Det fick jag göra igår :) Och då trivs jag verkligen
som fisken i vattnet.

Tillbaka till hockeyn igen... eftersom svensk Elitseriehockey har en del av
mina landsmän i sina trupper, tänkte vi att vi som kommer från samma
trakter skulle vara en egen liten klack :) Det blev fyra slovaker, en tjeck och
min svensk/slovak ;)
Sen om våra fina flaggor syntes någonstans däruppe är ett annat problem...
men man får väl hoppas att de i ögonvrån kunde syna sina färger och känna
sig hedrade :)

Japp, snart ska bara Du och jag in till stan en liten sväng och se
om allt står rätt till... :)
...efter att blandat lite goda drinkar och haft en trevlig pratstund... :)
Ses senare...

Min sambo älskar djur. Speciellt akvarier och terrarier ligger honom varmt om hjärtat. Är man dessutom händig, kan man bygga sig en hel vägg med ett 700-litersakvarium.
Det här är vårt lilla väggakvarium, där vattensalamandrarna Helmut&Holger bor. Fråga mig inte varför de heter så... :)
Maggie har vi också, hon är en skogsödla... men var lite kamera-/blixtskygg idag.
Stackars vår vovve Bella med överutvecklad jaktinstinkt blir alldeles hispig av alla djur...
Snart kan vi öppna ett zoo ;)

Godnatt.

Nu till en annan missfallsorsak som jag blev drabbad av och förhoppningsvis slipper nästa gång om jag bara får i mig den medicin jag ska. Återigen ska jag ge mig på ett försök att enkelt förklara vad detta innebär. Tjockt blod, blodproppsbenägenhet, förbud mot höga doser hormoner såsom p-piller... många förbud finns det, det har jag inga problem med, men att denna diagnos troligen "kvävde" mina tidigare foster, genom att bilda proppar i livmodern, som i sin tur hindrade de små liven att fortsätta sin utveckling... det känns hemskt :( Varför kunde jag inte fått veta det innan, för att eventuellt kunna förhindra mina tidiga missfall..? :(
Finns det någon lösning på problemet? Lågmolekylärt heparin - blodförtunnande medicin som börjar injiceras vid tidpunkten för ägglossning, sedan under hela eventuella graviditeten och ca 6 veckor efter förlossningen. Jag tar sprutan själv morgon och kväll i magen, låret eller skinkan. Försöker växla så mycket jag kan, då det annars ömmar en del och blåmärkena sprids som fräknar i solen.

Länk till en mer avancerad förklaring:

Trombofili

Just nu är jag bara otroligt ledsen. Det föds så många oönskade bebisar överallt och hela tiden. Det görs så många aborter överallt... hela tiden. Min längtan efter att bli mamma är så stark. När blir det verklighet?

Idag har jag haft en sån dag som är mer välbehövlig än vad man tror. Fler såna dagar borde finnas med i planeringen med jämna mellanrum under årets lopp. Nu är jag en person som vanligtvis har väldigt svårt att sitta still, men är för tillfället helt slut på grund av den ihållande förkylningen.
En liten återblick tillbaka till 2008, F firade Jul med min familj och mig för första gången. Det kändes hur bra som helst. Underbart att få dela med sig av sina barndomsminnen till den man älskar. Det blev en något annorlunda upplevelse för honom tror jag :) Men klart han fick ha med lite av den egna traditionen på Julbordet. Ville ju inte att han skulle behöva gå och lägga sig hungrig på natten. På Juldagen skulle vi egentligen båda åka norrut för att hälsa på F:s familj, men jag stannade hemma på grund av den begynnande hormonkuren och för att hårt festande var det sista jag kände för i det läget. För mig blev det lugna hemmakvällar och en och annan alkoholfri drink på en av stans innekrogar med vänner. Den 28:e bar det iväg, hoppade av i Karlskoga, familjen fortsatte till Sälen och jag blev kvar med F och hans familj ett par dagar.Som vanligt blev jag sjuk andra dagen och hade sällskap med kudden i princip resten av tiden. Halvdan satte jag mig i bilen med F på Nyårsafton för att åka upp till Sälen. Efter några kurer bestående av Panodil, Bafucin och Ovitrin mådde jag lite bättre. Nyårsafton blev en mysig kväll och likaså resten av vistelsen. Jag vågade mig upp i backen och åkte slalom efter att mamma och F övertalade mig. Såg riktigt komisk ut i backen antar jag, men roligt hade jag :)
När det var dags att åka hem stod båda bilarna still. -25 var lite väl mycket för de stackars motorerna, men startkablar hittades och som tur var fick vi till slut alla brumma hemåt via ett vackert vinterland.


Det finaste jag har. Tack för att du finns.

Jag är bara jag. En helt vanlig tjej med begynnande skrattrynkor kring ögonen. Jag älskar livet med både dess för- och nackdelar. Älskar mina nära och kära, framförallt min familj som betår av mamma, pappa och två bröder... och jag lever ihop med min bäste vän, min själsfrände, mitt allt. Det bästa och finaste jag har. Jag är varken 25 eller 30, men någonstans däremellan. En lagom ålder tycker jag. Det är nu jag kan inse vilka brister jag är drabbad av och skratta åt dem. Det är inte förrän nu jag börjar mogna på riktigt.
Jag älskar mitt jobb och jag får ständigt positiv respons av de jag jobbar med. Mina elever och mina två närmaste kollegor.
Jag är ungdomspedagog på en skola för en liten tjejgrupp på högstadie/gymnasienivå. En tjejgrupp som visar uppskattning för det jag gör. Varje dag. Jag kunde inte ha haft det bättre på en arbetsplats... trots att det som på alla andra arbetsplatser finns mängder av brister. Men vad gör det? Eleverna står i centrum och sålänge de är nöjda med det jag gör, är jag också nöjd.

Som jag nämnt tidigare har jag fått veta vilka möjliga missfallsorsaker jag kan ha blivit drabbad av vid de två första graviditeterna. Jag med min kombination av de två genetiska deffekterna, har 120 gånger större risk att få missfall än en "vanlig" kvinna. 120 gånger(!!!). I mina öron säger det sig självt att de två första missfallen antagligen berott på min och doktorernas ovetskap (okunskap) om mitt problem.

Docenten/professorn/genetikern som höll i utredningen (utomlands) tittade på mig med höjda ögonbryn och undrade varför dessa enkla prover inte gjorts tidigare? Det kan man fråga sig och det kan jag berätta för er. För enligt svensk sjukvård är det normalt att genomlida tre svåra missfall, därefter får man söka sig till närmaste fertilitetsklinik och mötas av en övertrevlig sjuksköterskeröst som menar att hon precis förstår hur dåligt man mår över sina missfall och att de nu ska hjälpa en så snart de bara kan. Underbart tänker man då! Vet ni vad man får då? Ett fjärde slag i magen, då man i andra änden av linjen hör att väntetiden är ca 3 månader, ibland längre... vilket i sin tur innebär att man kanske hinner bli gravid igen ett par gånger och få några missfall till på vägen tills dagen då den "perfekta" utredningen äntligen får äga rum... där de inte ens vet vad MTHFR är för något...

Ja vad är det nu för något..? Eftersom jag själv inte är forskare kan jag bara kortfattat och enkelt förklara vad det innebär, mer får ni läsa på sidan jag länkar till i slutet av detta inlägg (engelsk text - då svensk forskning inte kommit lika långt inom detta område).

MTHFR är en medfödd defekt som innebär att kroppen inte är benägen att ta upp det viktiga B-vitaminet folsyra (B-9). Normalt finns detta ämne i den föda människan förtär, i vissa grönsaker såsom brysselkål, broccoli, spenat, rotfrukter, rödbetor mm. Vet man med sig att detta är föda man inte får tillräckligt av finns folsyra i de flesta kosttillskottprodukter för kvinnor idag. När man blir gravid behöver man större mängd folsyra än vanligt rekommenderat dagligt intag.

Vad händer då i min stackars kropp? Jo, min kropp är inte benägen att ta till sig ämnet överhuvudtaget i de små mängder som finns i den ovannämnda födan eller i kosttillskottprodukterna, utan kräver 10-15 gånger större dos för att överhuvudtaget ta till sig något av ämnet och för att fostret i sin tur ska kunna fånga upp sin lilla beskärda del och i sin tur kunna utvecklas på rätt sätt. finns det ingen folsyra att ta utav är chanserna ytterst små att fostrets utveckling får fortlöpa som den ska. närmare bestämt är chanserna obefintliga.

Länken, varsågod:

MTHFR

Ett nytt år, nya möjligheter. Klyschigt. Jag vet. Men ibland måste man kunna plocka fram det gamla traditionella.
2008 var ett händelserikt, underbart, lyckligt, turbulent och sorgligt år. Lite av varje med andra ord.
Lyckligt lottad är jag. Jag har underbara föräldrar, bröder, svärföräldrar och tillhörande svärfamilj, vänner...
och sist men definitivt inte minst, jag har Dig. Mitt allt. Min andra hälft. Det finaste jag har. Det kallar jag för lycka.

Tiden går. Timmarna, dagarna och månaderna rinner bara iväg, lika snabbt som sanden rinner ner för timglasets väggar. Vill utvidga vår lycka med något mer än vår underbara förlovning i våras. Vill att vi blir tre. Att det ska vara så svårt och orättvist. Varför?

Förra året bestod av hormonintag, graviditet, missfall, tårar och depressioner om vartannat. Tre gånger fick jag stå ut. Den senaste gången var värst. Ett pickande hjärta på en liten trecentimetersböna slutade plötsligt slå. Trodde inte att tårarna någonsin skulle sluta rinna.
Det gjorde de. De slutade. De rinner inte mer. Men rädslan för vad som komma skall är oerhörd. Kommer det att hända igen? Är beredd på allt, men hoppas att jag slipper. Inte ens min värsta fiende skulle jag önska detta helvete.

Jag är redo. Vi är redo igen. Och den här gången ska det gå bra.

En nästintill komplett utredning har jag i min hand. Fått veta att jag har två genetiska fel. I Sverige görs ingen utredning förrän man har fått lida tre gånger. Gjorde utredningen utomlands redan efter andra missfallet (det senaste skiljer sig från de två första) har benägenhet att bilda proppar och min kropp har inte tillräckligt stor benägenhet att ta upp det allra viktigaste ämnet för fostrets utveckling i tidigt stadium - folsyra. Vad gör jag åt det då? Sticker mig själv två gånger per dag och knaprar 15 gånger rekommenderat intag folsyra per dag. Forskningen kring den sistnämnda defekten är tyvärr inte tillräckligt utbredd i Sverige än (mer om medfödd Trombofili och den mystiska genetiska defekten MTHFR i ett annat inlägg).

Mycket tankar kretsar i mitt huvud... ofta. Hela tiden faktiskt. det här är en blogg om mig, mitt liv, min vardag, mina tankar, där tankarna i detta skede av mitt liv rör sig mycket kring längtan efter att bli mamma.