Snigelfart
Idag är det en sådan dag, då jag verkligen inte orkar göra något alls.
Ute är det "snökaos" och jag sitter inne och funderar på hur jag ska
få dagarna att gå lite fortare. Slängde precis in en vittvätt och tänkte
vänta på att kasslern tinar upp för, att kunna laga F:s favoritmat
kassler på risbädd (med sparris). Söta mormor ringde precis för att
höra hur det är med mig och för att säga att hon också är väldigt
rastlös och räknar ner dagarna det enda hon gör. Nu ska jag bädda
ner mig i soffan med ett glas O'boy.
Ute är det "snökaos" och jag sitter inne och funderar på hur jag ska
få dagarna att gå lite fortare. Slängde precis in en vittvätt och tänkte
vänta på att kasslern tinar upp för, att kunna laga F:s favoritmat
kassler på risbädd (med sparris). Söta mormor ringde precis för att
höra hur det är med mig och för att säga att hon också är väldigt
rastlös och räknar ner dagarna det enda hon gör. Nu ska jag bädda
ner mig i soffan med ett glas O'boy.
Snart dags
Känns som en evighet sedan jag skrev något... och kommer samtidigt fram till
att det faktiskt var en evighet sedan jag skrev något. Borde ha haft en massa
tid till det kan man ju tycka, men på något sätt har jag inte kunnat, inte orkat?
Inte vetat vad jag ska skriva. Behållit alla tankar för mig själv, för F eller för
mamma, som varit de personer som fått stå ut mest med all min oro och rädsla.
Det betyder inte att allt det är borta nu, det finns kvar och kommer nog alltid
att göra det, me det är mer lätthanterligt än för ett halvår sedan.
Nu sitter jag här och skriver. Antagligen för mig själv, etersom alla de trogna
läsarna jag har haft nog har sprungit sin väg. Hoppas ni hittar tillbaka någon
dag. Jag tittar ner på min mage som inte längre får plats under skrivbordet och
råkar jag komma för nära kanten, får jag veta det genom att en liten fot buktar
ut och berättar för mig att "här är jag"! Jag bara ler och blir lika lycklig varje
gång. Snart är det dags. Två och en halv vecka kvar till den stora Dagen. Vi
får äntligen träffa Dig vår lilla vackra bebis. Allt kommer att gå bra. Precis allt.
att det faktiskt var en evighet sedan jag skrev något. Borde ha haft en massa
tid till det kan man ju tycka, men på något sätt har jag inte kunnat, inte orkat?
Inte vetat vad jag ska skriva. Behållit alla tankar för mig själv, för F eller för
mamma, som varit de personer som fått stå ut mest med all min oro och rädsla.
Det betyder inte att allt det är borta nu, det finns kvar och kommer nog alltid
att göra det, me det är mer lätthanterligt än för ett halvår sedan.
Nu sitter jag här och skriver. Antagligen för mig själv, etersom alla de trogna
läsarna jag har haft nog har sprungit sin väg. Hoppas ni hittar tillbaka någon
dag. Jag tittar ner på min mage som inte längre får plats under skrivbordet och
råkar jag komma för nära kanten, får jag veta det genom att en liten fot buktar
ut och berättar för mig att "här är jag"! Jag bara ler och blir lika lycklig varje
gång. Snart är det dags. Två och en halv vecka kvar till den stora Dagen. Vi
får äntligen träffa Dig vår lilla vackra bebis. Allt kommer att gå bra. Precis allt.
