Mitt liv, min vardag, längtan efter att bli förälder, upprepade missfall

Finns numera på www.tobeus.wordpress.com

C ya :)

Så vackert att se en nybliven liten familj i kyrkan, lyckliga över att
ha funnit varandra. Min före detta elev gifte sig och döpte samtidigt
sin tre månader gamla söta lilla dotter idag. Det känns verkligen så
otroligt roligt att ha fått dela den här dagen med dem. Känner att
jag verkligen måste ha gjort ett bra jobb, när jag två år efter att
hon har slutat fortafarande finns kvar i hennes tankar.

Önskar Er all lycka och tackar ännu en gång för att ha fått dela
denna dag med Er.

Vet inte riktigt vad som hände, men det tog bara tvärstopp med mitt
bloggande när vår älskade lilla tjej föddes. En enkel förklaring till det
hela är att hon är ett så otroligt efterlängtat barn, att jag vill ägna så
mycket tid jag bara kan åt henne. Ville ju börja skriva en ny blogg
som idag består av ett enda inlägg och det skrev jag någon dag efter
att vi kom hem från BB. Är nu istället tillbaka här och ska försöka
börja skriva igen, antingen här eller på den nya sidan, som jag i så
fall hänvisar till. Ser att det fortfarande är några stycken som troget
går in och tittar ifall jag har uppdaterat :) 
Idag är vår lilla prinsessa en stor tjej. 8 månader om ett par dagar.
Det går så otorligt fort att jag knappt hinner med.
Hon är världens underbaraste! :)

Den 9/2 2010 kom vår efterlängtade bebis till världen.
Lyckan är obeskrivlig. Finner inte ord. Vi är föräldrar
till världens finaste lilla prinsessa.

Idag är det en sådan dag, då jag verkligen inte orkar göra något alls.
Ute är det "snökaos" och jag sitter inne och funderar på hur jag ska
få dagarna att gå lite fortare. Slängde precis in en vittvätt och tänkte
vänta på att kasslern tinar upp för, att kunna laga F:s favoritmat
kassler på risbädd (med sparris). Söta mormor ringde precis för att
höra hur det är med mig och för att säga att hon också är väldigt
rastlös och räknar ner dagarna det enda hon gör. Nu ska jag bädda
ner mig i soffan med ett glas O'boy.

Känns som en evighet sedan jag skrev något... och kommer samtidigt fram till
att det faktiskt var en evighet sedan jag skrev något. Borde ha haft en massa
tid till det kan man ju tycka, men på något sätt har jag inte kunnat, inte orkat?
Inte vetat vad jag ska skriva. Behållit alla tankar för mig själv, för F eller för
mamma, som varit de personer som fått stå ut mest med all min oro och rädsla.
Det betyder inte att allt det är borta nu, det finns kvar och kommer nog alltid
att göra det, me det är mer lätthanterligt än för ett halvår sedan.
Nu sitter jag här och skriver. Antagligen för mig själv, etersom alla de trogna
läsarna jag har haft nog har sprungit sin väg. Hoppas ni hittar tillbaka någon
dag. Jag tittar ner på min mage som inte längre får plats under skrivbordet och
råkar jag komma för nära kanten, får jag veta det genom att en liten fot buktar
ut och berättar för mig att "här är jag"! Jag bara ler och blir lika lycklig varje
gång. Snart är det dags. Två och en halv vecka kvar till den stora Dagen. Vi
får äntligen träffa Dig vår lilla vackra bebis. Allt kommer att gå bra. Precis allt.

Nu var det verkligen alldeles för längesen sist jag skrev. Skriver så sällan blogg numera,
av samma anledning som jag nämnt tidigare, det är tungt att sitta framför datorn längre
stunder och i-phonen känns så liten och osmidig att skriva på. Jag borde skaffa mig en
bärbar historia nu när jag ändå har så mycket fritid... Har fått frågan från flera håll om
vad som har hänt med mitt skrivande, därför tänkte jag att nu tar jag mig i kragen och
skriver några rader i alla fall :)

Tiden går så otroligt fort, för att uppdatera mitt tillstånd, är jag idag i början av v 26,
alltså i mitten av sjätte månaden. Det lilla livet i magen är livligt som bara den och
har hittat sina rutiner. Jag kände första sparken i mitten av v 19 och redan några dagar
senare fick min älskade sambo uppleva lyckan han med. Nu brukar vi ha magen som
kvällsunderhållning. Att titta på hur magen ändrar form, hoppar och skuttar och när vårt
lilla hjärta utför sina dagliga gymnastikpass :)

Jag har nyligen fått min sjukskrivning förlängd till den 22/12, därefter är det Jullov och
efter Jullovet är det ca bara 1 månad kvar till den stora Dagen. Jag mår mycket bättre
nu än för ett par veckor sedan, men kan fortfarande inte utföra så mycket under en dag
för att kunna ha någon kraft till att jobba. Yrsel- och svimningsattacker är en del av min
vardag. För ett par veckor sedan fick jag veta att min ena njure är något förstorad och
att den antagligen innehåller njurgrus (mildare form av njursten), efter att ha gråtit och
kräkts av smärta ett par dagar. Nu är det problemet lite mindre, men finns fortfarande
kvar. Men som jag brukar säga, bara jag föder en frisk liten en i februari spelar det ju
faktiskt ingen roll hur jag mår på vägen dit, och hittills (*pepparpeppar*) har allt gått
som det ska och så ska det hela fortsätta!

Förra veckan var F och jag på ett extra läkarbesök för att se vår bebis med 3D-teknik.
Det var hittills det bästa jag har varit med om i mitt liv! Allt ser fint ut medicinskt och
att få se barnet med denna teknik, gör att man kommer varandra ännu närmare!

Har precis lagat en god gulaschsoppa och väntar på att F ska komma hem från jobbet.
Vi längtar efter dig storplutt! :)

Idag laddar jag för att ge mig ut på stan och ta en fika med kollegorna E och S.
Är snurrigt värre just nu, men hoppas på att det lugnar sig något efter en kopp
kaffe och ett par timmars vila.

Imorgon blir det en fullspäckad dag med start kl 8:00 på US och samtal för oss
båda, F och mig. Dagen fram till 15:30 tänkte jag spendera hemma hos familjen
och sen bär det av till US igen ihop med både F och mamma :) Vi ska på rutin-
ultraljud som görs vid den här tiden, för att fastställa att allt ser fint ut. Håll alla
tummar nu! :)
Könet kan man också få veta om man är väldigt nyfiken. Finns en liten "risk" för
att vi båda är av nyfiken natur, men vill helst låta bli för att istället få det som en
fin överraskning. Spelar oss förstås ingen somhelst roll om det blir en liten flicka
eller en liten pojke.

Nu ska det vilas lite.

Dagarna går långsamt men tiden går fort. Hur hänger det ihop? Jag går in
i vecka tjugo idag, känns helt otroligt, snart halvvägs och det har gått bra,
*pepparpeppar*. Det lilla livet i min mage är det full fart på, har känt det
i över en vecka nu och de senaste dagarna har jag fått riktigt ordentliga
sparkar. F lyckades känna redan förra veckan och mamma för ett par da-
gar sen :) Det är en alldeles obeskrivligt underbar känsla, jag bara ler och
ler och kan inte sluta hålla handen på magen för att känna närheten till
vårt barn. Jag längtar så tills du föds vår älskade bebis. Nu SKA allt gå bra.

I övrigt mår jag som vanligt, ständigt väldigt yr, trött, svag, har migrän
ett par gånger i veckan, svårt att andas och klarar inte av att göra saker
mer än ett par timmar per dag. Men det är något jag bryr mig så otroligt
lite om att jag knappt tänker på det. Jag anpassar allt efter att både bebis
och jag ska må så bra som möjligt.

Har varit inomhus väldigt mycket på sista tiden eftersom jag inser att jag
inte orkar så mycket annat, men försöker förstås ta alla tillfällen i akt och
gå ut och röra på mig de stunderna jag orkar. Helgen som, var blev en
familjehelg, eftersom de varit förkylda i över två veckor. Nu var det
äntligen fritt fram och vi passade på att ta en fika i det fina vädret :)

Jag är yr, jag har migrän, jag orkar göra saker ca 1-2 timmar om dagen utanför
hemmet... äh, tråkigt att rabbla upp en massa krämpor som jag ändå inte bryr
mig om. Jag är lycklig. Så otroligt lycklig. Låt inget i världen ta ifrån mig denna
lycka. Snälla. Nu har både F och jag fått lite knuffar av det lilla livet inom mig.
Har aldrig upplevt något så underbart.

Idag är jag för ovanlighetens skull ganska pigg. Det svänger verkligen!
Ena dagen klarar jag knappt av att stå på benen och idag känner jag
att jag till och med kan bege mig ut i stora vida världen en stund. Ska
åka och titta på lite nya underkläder ihop med F, det börjar bli trångt i
de gamla :) Efter det blir det nog en fika med mamma och pappa.

Något försenat inlägg, men bättre sent än aldrig. I fredags fyllde min käre F år.
Han börjar bli stor, ingen liten pojke här inte längre, även om barnasinnet nog
aldrig kommer lämna denne karl. Dagen började firas redan natten mellan
torsdag och fredag, strax efter midnatt fick han sina presenter och en puss, för
att senare samma dag mätta magen med en rejäl köttbit. Riktigt goda stekar
på en restaurang vi inte besökt tidigare. Kvällen avslutades med film hemma i
sköna soffan.
På lördagen väntade vi besök av 16 personer. F:s familj och min. Det blev lite
trångt i vår lilla tvåa, men det går alltid att få plats om man vill. Senare på
kvällen när alla började bege sig hemåt åkte jag hem till min familj för att till-
bringa natten där, då F skulle få ytterligare besök av några lagkamrater. Efter
en sådan dag kände jag verkligen att jag hade gjort mitt och behövde vila ut
resten av helgen.
Hoppas du hade en fin födelsedag plutt. Presenter på natten, hjärtljud på da-
gen och gott kött som du gillar så på kvällen :)


-Min 35-åring-

Vågar inte säga så egentligen eftersom jag har en tendens att vara lite väl
skrockfull ibland, men det bara känns som att det här året är vårt år, det
har det varit hittills och jag hoppas att det håller i sig!

Ska nu sakta promenera bort till affären och köpa något gott, kopiera lite
papper och skicka iväg viktig post. Kommer snart och om jag orkar, sätter
jag mig och skriver lite mer.

Har de senaste veckorna inte varit så pigg på att sitta vid datorn några längre stunder
på grund av att jag helt enkelt varit alldeles för svag för det. Kännsbäst att ligga ner för
att slippa yrseln.
I förrgår skulle jag gå ca 300 meter för att ta mig till tandläkaren, det kändes som om
jag gick 3 mil. Det svartnade för ögonen och jag hörde efter ett tag bara mina egna
andetag. Fick totallock för öronen som inte gick att åtgärda på annat sätt än att böja
ner huvudet mellan benen. Hos tandläkaren fick jag ju sitta ner och behövde som tur
var inte genomgå mer än en snabb titt i munnen. Då var det dags att ta sig hem igen
tänkte jag. Jag kom så långt som till närmaste parkbänk ca 50 meter från mottagnin-
gen. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre och ringde F och grät. Min bror M
skulle låna vår bil under dagen och kunde därför hämta mig direkt för att köra mig
raka vägen hem och till sängen.
På kvällen mådde jag bättre och kunde därför ta en liten tripp till stan för att äta
middag och gå på bio med våra vänner T och J. Har blivit tillsagd att försöka röra på
mig lite och börja göra saker i min egen takt när jag orkar, vilket oftast är fram emot
kvällen.
Morgonen därpå skulle F och jag hem till min hemkomna familj som jag hade sett
fram emot att träffa länge :) Men innan vi gick fick jag akut springa in på toaletten för
att kräkas och till min stora förskräckelse kräktes jag blod. När vi kom hem till min
familj ringde jag 1177 för att rådfråga dem om vad jag skulle göra. Akuten omgående
var deras råd! Jaha, tänkte jag, bara att åka. De tog emot mig ganska snabbt, tog en
massa prover och gav mig dropp nästan direkt. Blodtrycket var som jag trodde väldigt
lågt, vilket ju förklarar mitt ständigt snurriga huvud. En kirurg kom för att göra en mängd
standardundersökningar och kom sedan fram till att en gastroskopi skulle göras akut.
Jag flyttades till ett eget rum på kirurgiska akutavdelningen för att vänta. Dels för att man
inte kan utföra undersökningen på annat än fastande mage och dels för att det just den
kvällen stormade in akuta operationsfall hela tiden. Kvällen började närma sig och det
var inte aktuellt att skicka hem mig på grund av mitt låga blodtryck och inte förrän under-
sökningen var gjord. De misstänkte magsår. Så där fick jag ligga och "svälta" och se på
tv som förövrigt bara visade program där folk åt i alla möjliga sammanhang. Har nog
aldrig varit så hungrig i hela mitt liv!
Tillslut föreslog de att F skulle få stanna hos mig över natten och hämtade in en extra-
säng. Kändes så underbart skönt att slippa vara ensam... även om jag ju faktsikt inte är
helt ensam nuförtiden... :) Jag har ju faktsikt en liten i magen som mådde fint trots mina
bravader. Bara att hoppas vidare på att h*n kämpar sig stor och stark :) Jag hoppas och
tror på att det ska gå bra den här gången. Den värsta perioden är ju trots allt förbi med
ett par veckor nu.
Sammanfattningsvis, sjuksköterskorna var hur gulliga somhelst, tittade till mig och gav
mig nytt dropp på natten och på morgonen var det dags att göra gastroskopin som inte
är något jag väldigt gärna gör om igen... Jag visste ju att det var en obehaglig undersök-
ning, men mina kväljningar (som ju är en del av min vardag nu) gick inte att stoppa när
de började trycka ner en slang i strupen på mig. Fick lite lugnande och efter det gick det
bra. De hittade inga magsår men höll fast vid att jag antagligen har haft mina besvär på
grund av den "frätande" medicinen jag stoppar i mig varje dag. En undersökning till hade
varit nödvändig, men förbjuden i mitt tillstånd. Fick därför recept på lite medicin som för-
hoppningsvis skulle dämpa smärtan i magen något och förhoppningsvis slipper jag att
kräkas mer blod.
Efter undersökningen berättade de för mig att jag om två timmar äntligen får äta mat! Efter
24 timmar! :) Ni anar inte hur gott sjukhusmaten smakade i det läget! Jag fick vara kvar till
eftermiddagen för att få mer dropp, eftersom mitt blodtryck fortfarande var superlågt, men
nu är jag hemma och mår mycket bättre! Jag var paniskt rädd för att förlora något kilo
efter att ha behövt svälta, men till min stora förvåning hade jag gått upp två kilo :) Måste
vara något magsikt med dropp :) Kan även bero på att jag säkert fick i mig minst 3 kg
mat hemma hos familjen. Inget slår mammas mat! :)

Tack min kära älskling för att du tog hand om mig på sjukhuset, gjorde mig sällskap och
gav mig stöd bara genom att finnas med hela tiden. Stackars dig fick stå ut med en 1,80
lång säng när du är 1,93, men du klagade inte, du bara låg där och sov på en ultratunn
madrass med träplankor som ville gräva sig in bland revbenen... Tack pluttis. Du är
underbar! ...som vanligt... :)

Tack min älskade familj för att ni bryr er om mig så och tar hand om mig i alla lägen...
mamma som lagar all mat jag tycker om för att göra mig glad :)

Och tack alla gulliga vänner som har skrivit till mig och oroat sig över mig...

Tack